Angående remiss av Fiskelagsutredningen (SOU 2010:42), slutbetänkande: Med fiskevården i fokus – en ny fiskevårdslag


Sveriges Fiskares Riksförbund (SFR) – och Sveriges Fiskares PO, Swedish Pelagic Group PO samt Sveriges Pelagiska PO – som har beretts tillfälle att besvara remiss i rubricerade ämne har följande synpunkter avseende utredningens överväganden och förslag, kap. 9 i betänkandet:

Övergripande struktur och mål

Vi ställer oss bakom de övergripande mål och den nya struktur som
utredningen föreslår i form av en fiskevårdslag, en ramlag, med den föreslagna portalparagrafen. De miljömässiga principer som föreslås införas i fiskevårdslagen måste emellertid överensstämma med grundläggande regler för EU:s gemensamma fiskeripolitik och bör anpassas efter den grundläggande förordning för fiskeripolitiken som kommer att beslutas under år 2012.

De miljörättsliga principer, däribland försiktighetsprincipen, som föreslås införas, återfinns i nuvarande EU-lagstiftning också, men har dock inget operativt konkret innehåll, utan är närmast att betecknas som en avsiktsförklaring.

I gemenskapsrättens tillämpning (i e, vetenskaplig-rådgivning, EU-kommissionens förslag till ministerrådet och parlamentet m.m.) har emellertid försiktighetsprincipen getts ett konkret innehåll genom de försiktighetsnivåer (försiktighets TAC:er) som EU-kommissionen efterfrågar ifrån ICES och ICES indikerar i sina råd (beståndsbedömningar).

Därmed torde, på en övergripande nivå, försiktighetsprincipen redan fått en adekvat tillämpning. Den föreslagna fiskevårdslagen bör enligt vår uppfattning följdriktigt erkänna samma princip och likaså erkänna dess tillämpning så att EU- och nationell lagstiftning inte divergerar. Det bör även ske, som anges i förslaget, en rimlighetsbedömning i det enskilda fallet, eftersom huvudparametrarna för fiskeripolitiken avgörs på relevant nivå i normhierarkin.


Av de skälen bör övriga delar av lagen ange vilka metoder som ska användas för att konkret uppfylla principen i övrigt, för de fall beslut på EU-nivå inte per se kan bedömas uppfylla de försiktighetsmått som bestämmelsen talar om, se förslag nedan.

Yrkesfisket (9.1.5)

Förslagen som utredningen lägger fram avseende regelförenkling mm för yrkesfisket och tillträdet till sådant fiske välkomnas. Vi bedömer att motiv och avvägningar är väl underbyggda och har goda förutsättningar att i praktiken verka i riktning mot en lättare administrativ börda för fiskeföretagaren och flexibilitet avseende företagsformer för fiskeföretagen.
Bland förslagen saknas emellertid en bestämmelse om särskilda fisketillstånd vilka har sitt ursprung i en rad olika rådsförordningar som uppställer krav på nationellt genomförande genom bl.a. särskilda tillstånd.

SFR m.fl. föreslår att ett sådant bemyndigande ges den förvaltande myndigheten att genomföra i sina verkställighetsföreskrifter och att lagstiftaren i förarbeten (proposition) uppställer krav på myndighetens ärendehandläggning så att fisketillstånd och särskilda tillstånd prövas integrerat och samtidigt.

Kunskapskrav föreslås för yrkesfiskare avseende det akvatiska systemet
samt konsekvensbedömningar för miljön, av bedriven verksamhet. Det är härvid värt att framhålla särskilt att skälen bakom förslagen och föreslagen ordning för utbildning är väl underbyggt och genomtänkt. Vi vill även understryka att de nya utbildningskraven inte på något sätt ska utgöra ett hinder för fortsatt verksamhet som bedrivs idag utan inkorporeras i nuvarande fiskeriverksamhet på ett smidigt sätt i samarbete mellan myndigheter och näringens organisationer såsom utredningen föreslår.

Vad avser miljökonsekvensbeskrivningar så utgår SFR m.fl. ifrån att detta avser införas med hänsyn till de fiskemöjligheter den gemensamma fiskeripolitiken innehåller, som redan är konsekvensbedömda inom ramen för EU:s lagstiftningsprocesser samt i övriga fall endast omfatta nya, av EU ej reglerade, fiskerier. Den förvaltande myndigheten bör vid tillämpningen av bestämmelsen använda för myndigheten tillgänglig information innan ytterligare krav ställs på enskilda om konsekvensbeskrivningar. Detta bör enligt oss framgå av ytterligare lagförarbeten eller instruktion till myndigheten, särskilt i ljuset av regeringens ambitioner avseende regelförenkling för företagare.

Redskapsbegränsningen för fritidsfiske på allmänt vatten (9.1.6)

Utredningen föreslår en enhetlighet avseende redskapsbegränsningen för fritidsfiske på allmänt vatten. Vi välkomnar de förtydliganden och enhetliga regelverk som utredningen föreslår. Vi är vidare av uppfattningen att bemyndigandet för ansvarig myndighet bör vara lika avfattat för samtliga mängdfångande redskap för fritidsfisket och därmed kunna begränsas generellt till maximalt sex stycken redskap och att fisket dessutom utifrån fiskevårdsskäl, tillsynsskäl eller andra orsaker kan begränsas ytterligare avseende antal redskap, fisketid och fiskeplats.

Särskilt om fisketurism (9.1.7)

Utredningen föreslår att den som bedriver fisketurism ska medges undantag från redskapsbegränsningen av den förvaltande myndigheten. Det bakomliggande resonemanget till förslaget brister på en punkt – och det är i denna del avseende fiskevård -  som synes har försvunnit i denna detta avsnitt av utredningen. Utredningen utgår istället ifrån  upplevelsemöjligheterna i en fisketuristisk verksamhet som styrande för förslaget. Skälen till förslaget, att generellt undanta denna typ av verksamhet från redskapsbegränsningar, bör enligt vår mening kompletteras med ett krav på vad fiskevården kan bedömas tillåta i extra beskattning av vissa, för denna typ av verksamhet, intressanta fisk- och skaldjursbestånd, och därefter ett begränsat antal redskap bestämmas utifrån en prövning i enskilda fall.

Beskrivningen av fisketurism enligt utredningen brister dessutom i logik därest upplevelsen vid turistturer beskrivs som det mest väsentliga, då det sägs att antalet redskap begränsar företagandet. Utredningen har inte beskrivit vad som är den egentliga inkomstkällan i sådan verksamhet. Är det upplevelsen eller fångsten – i större mängd?

SFR m.fl. avstyrker mot denna bakgrund från en generell undantagsbestämmelse och föreslår istället att fisketurism ska får bedrivas med samma tillståndskrav som yrkesfisket har eller efter särskild prövning av de fiskevårdsmässiga konsekvenserna av ett visst turistfiske. Det innebär för enkelheten och systematiken i lagstiftningen att den som vill bedriva fisketuristisk verksamhet ska underkasts krav på fisketillstånd. Det betyder i sin tur att frågan om försäljning av ev. överblivna fångster (de som inte turisterna konsumerar direkt) kan försäljas på en marknad som är densamma, och på lika villkor som för yrkesfiskare.

Bakgrunden till dessa resonemang är att ett antal yrkesfiskare redan idag har en del av sin verksamhet baserad på fisketurism. Detta är en typ av diversifiering som Fiskeriverk och departement förespråkat under många år som en strukturell åtgärd. Fisketurism kan således inlemmas i ett befintligt system och en befintlig struktur och ges möjligheter att agera både på turistmarknaden och marknaden för livsmedel från havet.
På så sätt blir fiskevårdslagen neutral vad avser nyttjandet av fiskeresurserna där en livsmedelsproduktion på naturens villkor gynnas samtidigt som turistisk verksamhet möjliggörs på lika villkor utifrån fiskevårdsskäl. Den föreslagna lagens anda och mening bör genomsyras i alla delar, så även avseende fisketurism.

Vi önskar erinra om att de krav på rapportering av fångster för framtida vetenskapliga bedömningar om beståndsstatus m.m. bör givetvis gälla även denna typ av verksamhet, vilket också är en konsekvens av resonemanget ovan.

Enskild rätt (9.1.8)

Utredningen föreslår att fiske med stöd av enskild rätt inte ska omfattas av några redskapsbegränsningar. Härvid brister utredningens analys i grunden och synes utgå ifrån att nuvarande fiskelagstiftning är likalydande på samtliga kuststräckor och samtliga sjöar. Det är inte fallet och har tidigare anförts av SFR avseende delbetänkandet (Jo 2007:03).

Vår uppfattning är att även fiske med stöd av enskild rätt skall kräva fisketillstånd, kunskapskrav m.m. krav som yrkesfisket i övrigt åläggs om syftet är att sätta fisk och skaldjur för avsalu. Fiske med stöd av enskild bör också omfattas av krav på fångstrapportering. Sådant fiske bör även omfattas av EU:s gemensamma fiskefiskeripolitik avseende fiskerikontrollen.

Utredningen har i betänkandet utgått ifrån att enskilda inte ska belastas i onödan av tillståndskrav. Vår uppfattning är att livsmedelsproduktion från hav och sjöar är en professionell verksamhet som i övrigt ställer krav på prövning och tillstånd och därför bör alla marknadsaktörer på denna del av livsmedelsmarknaden underkastas samma typ av krav, uppföljning och rapportering.

Utredningen har även ett resonemang kring kontrollförordningen och landar därvid i en slutsats som drar gränslinjer mellan olika typer av fiske med utgångspunkt i redskapsbegränsningar.
SFR menar att gränslinjen istället istället skulle dras utifrån lagens tänkta intentioner, fiskevård och därefter om avsikten är att producera livsmedel. Återigen förespråkar vi en ordning som möjliggör denna livsmedelsproduktion, med utgångspunkt i olika rättigheter, med dock på lika marknadsvillkor.

Regionala råd (9.1.11)

Utredningen föreslår regionala råd med uppgift att bistå myndigheten vid handläggning av frågor om regionalt fiske. Det är oklart vad syftet med dessa regionala råd är, särskilt i ljuset av att ansvariga myndigheter redan tidigare inrättat liknande organ i rådgivande funktioner. Det har gjorts försök med s.k. samförvaltningsinitiativ, Fiskeriverket har beslutat om
14 s.k. fiskeområden, inom ramen för EFF och Jordbruksverket har sin regionala struktur.

Om lagstiftarens intentioner är att genom regionala organ inhämta synpunkter och bedriva samråd i olika frågor är det ett gott syfte men SFR m.fl. förordar att sådana organ anpassas efter en framtida ordning för EU:s strukturpolitik, vilket möjligen är en fortsättning på de nu beslutade fiskeområdena. Det behövs enligt oss inte dubbla, eller mångdubbla regionala organ för samråd utan en enhetlig regional struktur som utgör beredningsorgan för ansvariga myndigheter. Ett alternativ till en sådan ordning är att ansvarig myndighet helt enkelt följer de remissförfaranden och förberedelserutiner som följer av Förvaltningslagen. På EU-nivå har ministerrådet inrättat regionala rådgivande nämnder av i princip samma grundorsaker. Syftet där är att ta omhand olika intressen, sammanjämka dessa och öka delaktigheten i politik och förvaltning.

Överlåtbara fiskerättigheter (9.1.12)

Det som utredningen beskriver och föreslår som en logisk konsekvens av den av riksdagen beslutade Lagen om överlåtbara fiskerättigheter kan vi ställa sig bakom och uppmuntra till ett snart genomförande. Givetvis bör en utvärdering redovisas till riksdagen och därefter bemyndigandet finna den användning och avfattning utredningen föreslår.

Vi önskar vidare tillägga att strukturella förändringar i fiskenäringen bör gynnas av denna typ av lagstiftning, som skapar möjligheter och frihetsgrader för näringens aktörer, inte genom bidrag finansierade genom statens eller EU:s budget.

Producentorganisationer (9.1.13)

Utredningens analys och förslag biträds av oss. Utredningen föreslår en ytterligare utredning bl.a. mot bakgrund av att de svenska producentorganisationerna är förhållandevis nybildade. Vi vill härvid påpeka att påståendet är fel i sak, eftersom hälften av de befintliga producentorganisationerna har funnits sedan EU-inträdet år 1995. Det skälet för ytterligare utredning är därmed inte relevant.

Däremot förordar SFR m.fl. att departementet snarast vidtar mått och steg för att skapa lika möjligheter för producentorganisationer som föreligger i andra medlemsstater. Vi menar att det konkret kan bidra till ett ökat ansvarstagande, en ökad egenkontroll samt ett ökat deltagande från näringens sida i viktiga förvaltningsuppgifter och samarbeten mellan fiskeföretagare såväl inom landets gränser som varandes motpart på lika villkor i samarbeten över nationsgränserna. Det finns enligt vår uppfattning inte skäl att fortsatt underlåta att genomföra denna del av gemenskapens fiskeripolitik i Sverige. Reformeringen av den gemensamma fiskeripolitiken kommer med största sannolikhet att landa i ett stärkande av PO-delen.

Anknytningen (9.1.15)

I avsnittet om anknytningen – det yrkesmässiga fiskets anknytning till Sverige som medlemsstat har utredningen gjort en gedigen analys av befintlig rättspraxis. I redogörelsen anges att näringen inte accepterar en strikt tillämpning av de anknytningsfakta som anges i fiskeförordningen och som bygger på EG-domstolens praxis. Citatet förtjänar ett förtydligande i denna skrivelse. Ingen har förutsatt eller förordat en strikt tillämpning av anknytningsfakta. Som förordningen är utformad idag, och så även förslaget i utredningen, är anknytningsfakta utformade som objektiva och fakultativa omständigheter som vid en samlad bedömning visar på en tillräcklig anknytning till svensk fiskenäring för att komma i åtnjutande av tillstånd, kvoter och andra förhållanden som särpräglar svenskt, jämfört med annat, fiske. Vi noterar den juridiska analys av rättspraxis som gjorts, delar denna bedömning och ställer sig bakom utredningens förslag till tillägg om krav på ett fast driftställe i Sverige.

Avgränsningen mellan miljöbalken och fiskevårdslagen (9.1.16)

SFR m.fl. delar i denna del Fiskeriverkets önskemål och framställan om en lagvalsparagraf. Utredningen har valt, efter en särskild analys, att inte föreslå en sådan lagvalsparagraf. Utifrån näringens perspektiv är det inte acceptabelt att lagstiftaren tillåter en otydlig gräns mellan fiske- respektive miljölagstiftningen. Vi förordar att regeringen i proposition lägger till förslaget som framförts av Fiskeriverket.

Sanktionsavgifter 9.2.13

SFR m.fl. vitsordar förslaget som utredningen formulerat.

Med vänliga hälsningar,

SVERIGES FISKARES RIKSFÖRBUND

Henrik Svenberg        
Förbundsordförande

Tore Johnsson
Vice förbundsordförande

SVERIGES FISKARES PO

Roger Mattiasson


SVERIGES FISKARES RIKSFÖRBUND/SWEDISH PELAGIC GROUP PO

Reine J. Johansson        


SVERIGES PELAGISKA PO

Björn Lindblad