Regeringen gav, genom beslut den 22 februari 2007, Fiskeriverket i uppdrag att föreslå en ändrad reglering av det pelagiska fisket.
Uppdraget innebar att Fiskeriverket vidareutvecklade och kompletterade sitt förslag från den 5 oktober 2005 om ett system med överförbara fiskemöjligheter inom det pelagiska systemet.

Här följer Fiskeriverkets rapport:

Ändrad reglering av det pelagiska fisket

1. Inledning
Regeringen har genom beslut den 22 februari 2007 gett Fiskeriverket i upp¬drag att föreslå en ändrad reglering av det pelagiska fisket. Uppdraget inne¬bär att Fiskeriverket skall vidareutveckla och komplettera sitt förslag från den 5 oktober 2005 om ett system med överförbara fiskemöjligheter inom det pelagiska systemet.

I skrivelsen från oktober 2005 redovisar Fiskeriverket att det finns behov att se över regleringen av flertalet svenska fisken mot bakgrund av den änd¬ring av fiskelagen år 2003 där regeringen gav Fiskeriverket ett uttalat man¬dat att fördela fiskemöjligheterna mellan olika kategorier yrkesfiskare. Det¬ta har i propositionen 2003/04:51 Kust- och insjöfiske samt vattenbruk exemp¬lifierats som grupp¬kvoter, regionala kvoter eller individuella kvoter.

Som bakgrund angav Fiskeriverket i sin skrivelse att olika system där den enskilde fiskaren får större möjligheter att själv styra sitt fiske, inte minst i syfte att öka fiskeföretagets lönsamhet, måste genomföras. Särskilt bråds¬kande är åtgärder inom det pelagiska fisket, varför detta fiske föreslogs bli behandlat med förtur. Ett skäl till detta är att möjligheterna att här genom¬föra ett system baserat på individuella fiskemöjligheter är betydligt bättre än inom flertalet andra typer av fisken.

Problemen för det pelagiska fisket är inte i första hand ett beståndsproblem utan en fråga om att kunna avsätta en produkt i hård internationell kon¬kurrens. Medvetenheten inom näringen om behovet av en strukturrationali¬sering inom detta fiske är också hög.

Ett system med individuella överförbara fiskemöjligheter ger förutsättnin¬gar för såväl en bättre planering som strukturomvandling av det pelagiska fisket, men förutsätter också inskränkningar i dessa fartygs möjligheter att byta fiske¬inriktning både på lång och kort sikt. Fiskerinäringen får genom ett nytt pelagiskt system en möjlighet att omstrukturera fiskeflottan, inom ramen för gällande in- och utförselregler.

EU:s fiskeripolitik ger medlemsstaterna utrymme att på nationell nivå reg¬lera fisket genom att fördela fiskemöjligheter mellan olika fiskefartyg. Möjligheterna att införa ett för EU gemensamt regelverk diskuterades i samband med revideringen av den gemensamma fis¬keripolitiken år 2002, men några sådana regler inkluderades inte i regel¬verket.

I sammanhanget bör också konstateras att flera för svenskt fiske viktiga konkurrentländer har infört någon form av fartygsbaserade årskvoter. Det gäller inom EU, exempelvis Danmark, Tyskland och Holland, samt utanför EU Norge och Island.

Ett system med individuella fiskemöjligheter underlättas i ett fiske som är förhållandevis enkelt att avgränsa från andra typer av fiske och som sker efter ett fåtal arter med begränsade bifångster. Förutsättningarna är därmed bättre för ett nytt fördelningssystem inom det pelagiska fisket än för andra inriktningar inom det svenska fisket.

Svårigheterna för den pelagiska flottan avser i första hand marknaden och möjligheterna att avsätta fisken i hård internationell konkurrens med fiskeföretag från bland annat Danmark och Norge. Den svenska pelagiska fiskeflottan har få möjligheter att öka sin infiskning i Nordsjön och är i hög grad beroende av fisket i Skagerrak/Kattegatt och Östersjön. För att kunna konkurrera krävs därför att kostnaderna sänks och att enskilda fartygs infiskningsmöjligheter och förutsägbarheten i systemet kan öka.

Genom individuella fiskemöjligheter får fiskeföretagen bättre möjligheter att planera sina fångstresor. Varje fiskare kan själv i högre grad avgöra när fisket skall bedrivas inom ramarna för det individuella fångstutrymmet, vilket innebär en förlängd fiskesäsong och mer förutsägbara inkomster. Även beredningsindustrin får bättre möjligheter till att planera mottagning och produktion över tid.

Överlåtelse av fiskemöjligheter leder till en effektivare användning av fiskeresurserna och till ett färre antal fiskefartyg. Resultatet blir en minskad kapacitet utan riktade och kostsamma skrotningskampanjer.

De pelagiska bestånden bedöms ha relativt goda framtidsprognoser i jäm¬förelse med vissa andra fiskbestånd inom det svenska fisket. Den biologiska bedömningen på längre sikt är att relationen mellan lekbestånd och fiskeri¬dödlighet kommer att vara övervägande acceptabel för de aktuella bestån¬den. Vissa frågetecken finns dock vad avser de höstlekande bestånden i Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt. Problemet med bifångster är också begränsade. Återhämtningen av torskbestånden kan dock påverka den lång¬siktiga utvecklingen.

I skrivelsen från 2005 sammanfattade Fiskeriverket utgångspunkterna för att införa ett fartygsbaserat fördelningssystem för det pelagiska fisket på följande sätt.
• en relativt gynnsam situation för aktuella bestånd,
• ett lätt definierbart fiske,
• begränsade bifångster,
• god förankring inom fiskerinäringen,
• en hård internationell konkurrens,
• förbättrade planeringsmöjligheter för fiske- och beredningsföretag samt
• en svår ekonomisk situation för berörda fiskeföretag

1.1 Tidigare förslag
Som också nämnts har regeringen i propositionen 2003/04:51 Kust- och insjöfiske samt vattenbruk gett verket ett uttalat mandat att fördela fiske¬kvot till grupper av fiskare eller till enskilda fiskare. Regeringen berör även frågan om ett eventuellt införande av individuella överförbara kvoter, s.k. ITQ (Individual Transferable Quotas). Introduktionen av ett sådant system antas bl.a. leda till att antalet aktörer minskar med tiden och att det små¬skaliga fisket därmed kraftigt missgynnas. Ytterligare effekter som har noterats i andra länder är en förändring från fiskarägda kvoter till att företag, exempelvis beredningsindustrier, köper upp kvoter. Regleringen kan i vissa fall mildra dessa effekter men regeringen ansåg att det vid denna tidpunkt inte fanns tillräckliga analyser av vilka effekter ett ITQ-system skulle kunna ha på svenskt fiske och svenska fiskresurser för att förorda ett sådant system.

Fiskeriverket utredde därför under år 2005 frågan om överförbara kvoter och överlämnade i oktober 2005 en skrivelse till regeringen om reglering av det pelagiska fisket i vilken verket föreslog ett system med årsvisa över¬förbara individuella fiskemöjligheter för det pelagiska fisket, dvs. fiske efter sill, skarpsill och makrill.

Systemet borde enligt skrivelsen utformas enligt följande principer.

1. Systemet bör omfatta det pelagiska fisket. Blandfiskare bör kunna ingå i systemet i den del de bedriver pelagiskt fiske.
2. Pelagiska fiskare bör få möjlighet att delta i systemet med individuella fiskemöjligheter vid ett definitivt tillfälle och övergången bör ske inför ett fiskeår. Valfrihet finns då att stå utanför systemet och fiska inom ramarna för det existerande ransoneringssystemet.
3. De pelagiska fartygen som ingår i systemet med individuella fiske¬möjligheter bör inte få tillträde till övriga fisken, dvs. det skall inte vara möjligt att gå över till andra typer av fiske eller byta fiskeinriktning. Under fiskeåret får fartygen inte bedriva fiske på andra bestånd för vilka det finns nationella kvoter.
4. En del av kvoterna bör avsättas för att skydda och utveckla det små¬skaliga och/eller det regionalt bedrivna fisket i första hand i Östersjön inklusive nyrekrytering av yngre fiskare. En mindre del av kvoten bör reserveras som säkerhetsmarginal vid kvotavräkning.
5. Fiskemöjligheterna bör endast kunna överlåtas permanent, det vill säga utan tidsbegränsningar.
6. Överlåtelser bör endast kunna ske mellan fartygstillståndshavare.
7. Överlåtelse av fiskemöjligheterna bör kunna ske till en eller flera far¬tygstillståndshavare.
8. De bestånd som bör fördelas inom ramarna för det nya pelagiska sys¬temet är sill och skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Övriga redan fördelade pelagiska kvoter ingår i systemet. De principer som tillämpas för fördelning av fiskemöjligheter inom systemet bör även kunna användas för andra pelagiska bestånd som får nationella kvoter.
9. Den individuella fiskemöjligheten bör vara uttryckt som en andel av den för Sverige tillgängliga kvoten.
10. Fiskeföretagens relativa andel av kvoten bör redovisas offentligt.
11. Fiskemöjligheterna bör omfatta årsandelar.
12. Fiskeföretag inom systemet bör kunna initiera kvotbyten med andra länder. Beslut om genomförande av byten måste dock även fortsätt¬ningsvis fattas av Fiskeriverket.
13. Det pelagiska systemet bör ha en begränsad giltighetstid på fem år varefter en utvärdering bör ske och systemet ev. revideras.
14. Systemet bör förvaltas av Fiskeriverket. Kostnader för administration av systemet bör täckas genom avgift från berörda fiskare.
15. Det pelagiska systemet skall gå att förena med ny lagstiftning och nya åtaganden till följd av nationella och internationella beslut på området.
16. Avveckling av ett fiskeföretag inom systemet bör kunna kombineras med skrotningsbidrag. Därigenom kan fartygskapaciteten permanent föras ut ur den svenska fiskeflottan.

De kvoter som borde fördelas inom ramarna för det nya pelagiska systemet var sill och skarpsill i Östersjön, Skagerrak och Kattegatt. Övriga redan individuellt fördelade pelagiska fiskemöjligheter, dvs. sill i Nordsjön och Norska havet samt makrill, borde också ingå i systemet. Särskilda villkor borde gälla för det pelagiska fisket i Bottenhavet (område 30) och Botten¬viken (område 31).

Reglerna för in- och utförsel av kapacitet i den svenska fiskeflottan före¬slogs gälla även framgent på samma sätt som idag.

Systemet skulle gå att förena med ny lagstiftning och nya beslut inom området, exempelvis ny EU-lagstiftning. Systemet fick inte heller försvåra för Fiskeriverket att av resursbevarande eller andra skäl, införa inskränk¬ningar i fisket. Ett nytt pelagiskt system måste också möjliggöra inskränk¬ningar för de enskilda fiskeföretagen till följd av överträdelser av fiske¬bestämmelser.

Fiskemöjligheterna borde definieras som en andel av den svenska kvoten för en art inom ett visst område under ett år. Dessa baseras på historiskt fiske.

Ett tillträde till individuella fiskemöjligheter skulle innebära att fartygen inte fick bedriva fiske på andra bestånd där det finns nationella kvoter. Bifångster måste dock kunna hanteras inom ramarna för systemet.

För att inte otillbörligt gynna de blandfiskare som kvarstod var det nödvändigt att införa en effort¬begränsning för den del av fisket som inte var pelagiskt och som stod i proportion till dess historiska betydelse för fiskaren. Det kunde till exempel i Östersjön ske genom en begränsning av antalet ransonerings¬perioder för när torskfiske fick bedrivas.

1.2 Årsransoner i det pelagiska fisket år 2007

Det system med årsransoner för sill och skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön, som har införts för år 2007, syftar till att förbättra planerings¬möjligheterna inom det pelagiska fisket genom att en anpassning inte längre behöver ske till kortare ransoneringsperioder, att öka den regionala hän¬synen till pelagiskt fiske i Östersjön, att stärka det kustnära fisket samt att stärka konkurrenskraften i förhållande till omgivande länder. Regelverket för det pelagiska fisket förenklas genom att fiskemöjligheterna fördelas på årsbasis. Även beredningsindustrin bör kunna få bättre möjligheter att planera sin mottagningsverksamhet genom avtalsuppgörelser med fiskare. En sådan fördelning av fiskemöjligheterna bör kunna leda till en förlängd fiskesäsong för vissa fartyg och mer förutsägbara inkomster i och med att fiskarna själva kan avgöra när i tid på året som fisket kan bedrivas. Motsvarande individuella fiskemöjligheter finns sedan tidigare för sill i Nordsjön och i Norska havet samt för makrillfiske.

Fördelning av fångstutrymme av sill och skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön under år 2007 sker med tillämpning av bestämmelserna i 4 kap. 8 a § Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurstillträde och kontroll på fiskets område. I Skagerrak, Kattegatt och Östersjön får, under år 2007, sill och skarpsill fiskas av ett svenskt fiskefartyg endast efter särskilt tillstånd av Fiskeriverket om fisket bedrivs med vadredskap som har ett djup av 35 meter eller mer och en omkrets av 360 meter eller mer, eller med trål av ett fartyg vars största längd är 12 meter eller mer. Tillståndet skall avse en bestämd fångstmängd av sill och skarpsill.

Tilldelningen av fångstutrymme av sill och skarpsill har beräknats med utgångspunkt i under perioden 2000-2004 redovisat fiske. Hänsyn har även tagits förhållanden under år 2005. Baserat på de uppgifter om landad fångst som lämnats av fartygen under referensperioden har en tilldelning av fångstutrymme för sill och skarpsill på fartygsnivå fastställts. Om uppgifter om parfiske har funnits på det landande fartygets loggblad, har den landade kvantiteten fördelats mellan fartygen i proportion till fartygens ransons¬tilldelning. I de fall förändringar av fartygsskrov eller fartygstillstånds¬havare bytts ut under eller efter referensperioden har kontinuitet i dist¬riktsbeteckning och ägarförhållanden krävts för att hänsyn skall kunna tas till historiken. Vid beräkningen har ett fartygs procentuella andel av de totala rapporterade landningarna av svenska fiskefartyg för resp. sill och skarpsill använts för att utjämna skillnader i kvotens storlek mellan åren under referensperioden.

För fartyg som under enstaka år rapporterat fångster som påtagligt under¬stigit fartygets normala infiskning jämfört med andra fartygs infiskning under det aktuella året har viss justering gjorts. Syftet har varit att på detta sätt i viss mån kunna kompensera för sådan bortovaro från fisket, som har varit av tillfällig natur i form av t.ex. fartygsbyte, längre varvsvistelse eller sjukdom, men som haft en sådan omfattning att fartygets totala infiskning påverkats.

För att gynna det fiske som är baserat i Östersjön och för att bevara och stärka den infrastruktur (t.ex. hamnar, redskapstillverkare, mottagnings¬anläggningar och beredningsindustri), som är nödvändig för den regionala fiskerinäringens fortlevnad i Östersjön, har för år 2007 ca 15 000 ton sill och skarpsill avsatts för regionala insatser. Denna kvantitet har använts för att kunna ge en extra tilldelning av fångstutrymme till de fartyg med vilka fiske endast bedrivs i Östersjön och landningar endast sker i östersjö¬hamnar.

Den regionala tilldelningen har fastställts med utgångspunkt i fartygets bruttotonnage och geografiska hemvist i Östersjön samt vilken fiskeinrikt¬ning fartyget tidigare haft. När det gäller fartygets storlek har en stegvis skala tillämpats där de mindre fartygen gynnats något. Fartygets geogra¬fiska hemmahörighet har beaktats för att möjliggöra en anpassning av den extra tilldelningen till den skillnad i förekomst av sill och skarpsill som existerar i olika delar av Östersjön. Vidare har hänsyn tagits till tidigare fiskeinriktning och därvid främst i vad mån fartyget bedrivit annat fiske.

För att stärka det regionalt baserade fisket i Bottenhavet och Bottenviken får, med fartyg som fiskar efter sill och skarpsill endast i dessa områden, fiske bedrivas utan krav på särskilt tillstånd och utan kvantitetsbegränsning. En andel av den i området tillgängliga sillkvoten har avsatts för detta ända¬mål och hänsyn har härvid tagits för att skapa ett utrymme för expansion i det regionala fisket. För fartyg, sam även fiskar pelagiskt i andra områden, krävs särskilt tillstånd grundat på historisk infiskning. Detta har inneburit att möjligheten att bedriva pelagiskt fiske med västkustbaserade fartyg i Bottenhavet och Bottenviken kraftigt har begränsats och att endast fem västkustfartyg, baserat på historisk infiskning, har tilldelats en individuell fiskemöjlighet i området.

En särskild kustkvot har avsatts i Skagerrak/Kattegatt och i Östersjön för fiske med passiva redskap, med mindre vadredskap samt för trålfiske med fartyg under 12 meter. Liksom för den kvot som avsatts för regionalt fiske i Bottenhavet och Bottenviken, har tillräcklig kvantitet avsatts för kustfiske för att garantera att detta fiske skall kunna fortsätta utan begränsningar och att möjligheter till nyetablering inom detta segment skall finnas.

För att förhindra att de fartyg som erhållit särskilt tillstånd för pelagiskt fiske även nyttjas för annat fiske och därmed riskerar att öka fisketrycket inom andra fartygssegment, får dessa fartyg inte användas i annat fiske. Ett mindre antal fartyg har dock traditionellt använts för ett kombinerat fiske efter både pelagiska arter och t.ex. torsk. Dessa fartyg har fått tillstånd att fortsätta med detta kombinationsfiske i en utsträckning som motsvarar det tidigare bedrivna fisket. I Östersjön har detta genomförts genom att begrän¬sa det antal kalenderveckor då torsk får fiskas och i Västerhavet genom att begränsa det maximala antal dagar till havs som redskap för demersalt fiske enligt gemenskapslagstiftningen får nyttjas.
.
1.3 Den pelagiska flottan
I detta sammanhang kan den pelagiska flottan anses bestå av de fartyg som under år 2007 erhållit årsransoner av pelagisk fisk. Utöver dessa har fiske på kustkvoten samt i Bottenhavet och Bottenviken kunnat bedrivas av andra fartyg som uppfyller vissa villkor (se avsnitt 1.2),

Huvuddelen av den existerande pelagiska flottan har sin hemmahamn på Västkusten. Huvuddelen av dessa fartyg kännetecknas av en stor rörlighet och som historiskt bedriver sitt fiske både i Västerhavet och i Östersjön. De pelagiska fartyg som har sin utgångspunkt i Östersjön är i allmänhet något mindre och bedriver i hög grad sitt fiske uteslutande i Östersjön.

Under år 2007 har sammanlagt 80 fartyg erhållit tillstånd att bedriva fiske efter pelagiska arter. Antalet fartyg med tillstånd fördelat efter art och havsområde framgår av tabell 1.

Skagerrak/Kattegatt Nordsjön Norska havet Östersjön
Fartygs¬storlek Sill Skarp¬sill Sill Blåvit¬ling Makrill Sill Sill Skarp¬
sill
A 12-15 m 2 3 0 0 0 0 1 1
B 15-18 m 3 3 0 0 0 0 4 4
C 18-21 m 2 2 0 0 0 0 5 5
D 21-24 m 4 4 0 1 0 0 4 4
E 24-30 m 2 2 0 0 0 0 3 3
F 30-36 m 15 15 4 10 4 0 17 17
G 36-42 m 21 21 19 20 18 12 22 22
H 42-48 m 7 7 7 7 7 6 7 7
I >=48 m 3 3 3 3 3 2 3 3
Totalt 59 60 33 41 32 20 66 66

Tabell 1: Antal utfärdade tillstånd år 2007 för fiske av pelagiska arter

Av dessa fartyg är 52 hemmahörande i Västra Götalands län, åtta i Hallands län, fyra i Skåne län, åtta i Blekinge län, tre i Kalmar län samt fem i Got¬lands län. 22 fartyg används även för annat fiske än pela¬giskt; 13 fartyg fiskar torsk i Östersjön och 16 fartyg fiskar demersalt i Västerhavet.

Utöver de fartyg som redovisas i tabell 1 finns ytterligare tre pelagiska trålfartyg med en längd av 12 meter eller mer hemmahamn i Gävleborgs län.
1.4 Legala förutsättningar
1.4.1EU-rätt
Av artikel 22 i rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma fiskeripolitiken (grundförordningen) följer att en ¬förut¬sättning för tillträde till vatten och resurser är att fiske¬fartygen har och ombord förvarar en fiskelicens och, i förekommande fall, särskilt fisketillstånd. Närmare bestämmelser om fiskelicenser finns i rådets förordning (EG) nr 3690/93 om ett gemenskapssystem för fast¬ställande av bestämmelser om vilka uppgifter som minst måste ingå i fiskelicenser.

Gemenskapslagstiftningen säger inget om vilken typ av rättssubjekt (fysisk eller juridisk person) som kan inneha fiskelicenser. Däremot anges i artikel 20.3 i grundförord¬ningen att varje medlemsstat skall besluta om vilken metod som skall användas för att fördela de fiske¬möjligheter som tilldelats den medlemsstaten. En möjlig sådan metod är indirekt angiven i artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 104/2000 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruks¬produkter där en medlemsstat förutsätts kunna besluta att en producent¬organisation skall förvalta de fångstkvoter som har tilldelats medlems¬staten. En producentorganisation är en juridisk person vars medlemmar är fiskeföretag och enskilda som äger eller opererar fartyg med fiskelicens.

1.4.2 Nationell rätt
I 6 § fiskelagen (1993:787) definieras yrkesmässigt fiske som sådant fiske som bedrivs med stöd av yrkesfiskelicens. Enligt 30 § samma lag får licens beviljas den för vars försörjning fisket är av väsentlig bety¬delse, om fisket har anknytning till svensk fiskerinäring. Licensen får avse visst fiske och får beviljas för viss tid. När en fråga om licens prövas första gången skall tillgången på fisk beaktas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare före¬skrifter om villkoret angående anknytningen till svensk fiskerinäring.

Enligt 19 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fis¬keri¬näringen (fiskeförordningen) prövas frågor om yrkesfiskelicens av Fiskeriverket. I förordningen uppräknas exempel på omständigheter som visar att fisket har sådan anknytning till svensk fiskerinäring som avses i 30 § fiskelagen.

Av propositionen (1992/93:232), om fiskelag, m.m., framgår att en utgångspunkt år 1994 var att en yrkesfiskelicens skulle gälla för allt fiske i alla vatten.

För att yrkesmässigt få nyttja för Sverige tillgängliga fiskemöjligheter krävs förutom yrkesfiskelicens även ett fartygstillstånd. Föreskrifter härom finns i 21 § fiskelagen där anges att regeringen eller den myndig¬het som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om krav på särskilt tillstånd för användning av fartyg för yrkesmässigt fiske. Enligt 20 § fiskeförordningen meddelar Fiskeriverket sådana föreskrifter.

Bestämmelserna om fartygstillstånd infördes i fiskelagen under år 1994. I regeringens proposition (1993/94:158), Vissa fiskeripolitiska frågor, anförs härom att en grundläggande förutsättning för fartygstillstånd bör vara innehav av yrkesfiskelicens och att vid beslut om fartygstillstånd hänsyn bör tas till om det finns tillräckligt med fisk av det slag som den sökande avser att fiska. Av förarbetena till lagändringen framgår vidare att denna avsåg att möjliggöra begränsningar av fiskeansträngningen, s.k. effortbegränsning, som ett nytt sätt att reglera det svenska fisket i förhållande till det kvotsystem som ännu är den viktigaste reglerings¬formen. Effortbegränsningar kan omfatta olika typer av åtgärder som reglerar tillträdet till ett fiske i dess helhet eller begränsar vissa typer av fisken.

Gemensamt för yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd är att det endast kan beviljas fysiska personer. Sedan år 1994 har en successiv utveckling skett så att licenser och tillstånd numera utgör ett integrerat sam¬manhang. Tydligast syns detta när det gäller vad som skall beaktas rö¬rande anknytning till svensk fiskerinäring. De nationella bestämmelserna om sådana, till gemenskapsrätten anpassade, anknytningsfakta har i fis¬kerilagstiftningen hänförts till yrkesfiskelicensen.

Att begränsa fiskeansträngningen ansågs år 1994 vara det mest effektiva sättet att reglera fisket så att fiskestopp undviks och fisket därmed fördelas jämnare över året. Kvoterna förutsattes dock inom överskådlig tid vara utgångs¬punkten för den inter¬nationella regleringen av fisket.

Det flesta yrkesfiskelicenser och fartygstillstånd som hittills meddelats har inte haft några begränsningar när det gäller arter och områden. Med tiden har det dock visat sig att en marknadsstyrning inte fungerar självständigt utan måste kompletteras med regler för en fördelning av resursen mellan intressenterna och för att komma tillrätta med oönskade regionalpolitiska konsekvenser. År 2003 ändrades därför fiskelagen så att lagens bemyndigande att meddela föreskrifter för fiskevården vidgades till att gälla också föreskrifter för fiskets bedrivande.

I propositionen 2002/03:41, Ändringar i fiskelagen, m.m., hänvisar regeringen till att Fiskeriverket pekat på att den gemensamma fiskeripolitiken innebär krav på medlemsstaterna att vidta också andra åtgärder än sådana som är direkt hänförliga till fiskevården. Lagänd¬ringen syftar därför i första hand till att göra det möjligt för verket att till gagn för konsumenterna och berednings¬industrin reglera fisket och han¬teringen av fisk så att landningar kan ske utspritt över året och så att den fisk som landas är så färsk som möjligt. Regeringen anser också att det av regionalpolitiska skäl finns anledning att kunna styra fisket till vissa platser och fördela fisket mellan fiskare. Regionala hänsyn kan göra det motiverat att meddela föreskrifter om särskild tilldelning av fiskeresurser eller att föreskriva att fisket skall delas upp, t.ex. genom individuell kvotfördelning, eller att fisket skall ske inom vis¬sa bestämda områden.

I propositionen framhålls att den utvidgade föreskriftsrätten i och för sig kan verka tyngande för den del av fiskeriverksamheten som bedrivs av fiskarna men att syftet enbart är att främja ett lönsamt fiske och en lönsam fiskeindustri och dessutom främja konsumentintresset. Nack¬delarna för företagen av ytterligare föreskrifter bedöms således uppvägas av de fördelar som kan vinnas för beredningsföretagen och av fördelar för alla fiskeriföretag i form av högre produktkvalitet och ökade möjlig¬heter till ett hållbart fiske. Föreskrifterna kan också bli ett verksamt medel i strävandena att underlätta för små företag i vissa regioner.

I propositionen 2003/04:51, Kust- och insjöfiske samt vattenbruk, har regeringen utvecklat sin syn på hur i fiskelagen förefintliga normgiv¬nings¬bemyndiganden kan användas. Med beståndssituationen som grund anser regeringen att förvaltningsformerna för aktuella fisken måste utvecklas i syfte att uppnå en utveckling av kust- och insjöfisket samt fritidsfisket. Vissa i dag befintliga förvaltningsverktyg rörande lokal och regional samförvaltning, tillträde till resursen samt fördelning av resursen skall användas mer aktivt.

Begränsningar av tillträdet till fiskresurser för olika nyttjare bör användas mer aktivt som förvaltningsinstrument i resursbevarande syfte och för att stärka kust- och insjöfisket. Inom ramen för ett hållbart nytt¬jande bör balansen mellan yrkesfiskets och fritidsfiskets intressen beak¬tas och redskapsanvändningen anpassas därefter.

De förändringar som år 2003 genomfördes avseende beviljande och be¬gräns¬ningar av yrkesfiskelicenser har inneburit att ett viktigt styrmedel har införts för att kunna ta regional hänsyn och att skapa bättre förutsätt¬ningar för ett svenskt kustfiske. Ändringarna innebär bl.a. att yrkesfiske¬licens får utfärdas för visst fiske. Med visst fiske kan exempelvis avses lokala eller regionala anpassningar men även fartygsstorleksspecifika eller artspecifika bestämmelser. Detta skall kunna bidra till att ge ökade möjligheter att bedriva ett kustfiske och att föryngra fiskarkåren. Det är enligt regeringens bedömning angeläget att främja etablering av små¬skalig och lokalt förankrad verksamhet.

Fartygstillstånden kan begränsas avseende giltighetsperiod, fångstom¬råden, fångstsätt, redskap och fiskarter. Även detta bör kunna användas mer aktivt. Den svenska lagstiftningen ger omfattande möjligheter till begränsningar av fiskets bedrivande.

En tillkommande förutsättning vid prövning av frågor om fartygs¬tillstånd är krav i EU-rätten på att fiskekapaciteten skall anpassas till resurserna och i vart fall på kort sikt inte får ökas i samband med för¬ändringar i fiskeflottan. Detta följer redan av grundförordningen (EG) nr 2371/2002. I artikel 11 föreskrivs att medlemsstaterna skall vidta åtgärder för att anpassa fiskekapaciteten för sina flottor så att en stabil och varaktig balans uppnås mellan denna fiskekapacitet och deras fiskemöjligheter. Medlemsstaterna skall se till att i förordningen angivna referensnivåer, uttryckta i bruttoton och kW, för fiskekapaciteten inte överskrids.

1.4.3 Fiskeriverkets tillståndsgivning
Med utgångspunkt från såväl nationella som gemenskapsrättsliga förut¬sätt¬ningar har i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:25) om resurs¬tillträde och kontroll på fiskets område införts kompletterande bestäm¬melser om yrkes¬fiskelicenser och fartygstillstånd.

Så som de grundläggande bestämmelserna i fiskelagen nu är utformade kan Fiskeriverket inte bevilja fartygstillstånd till annan än en fysisk person som innehar yrkesfiskelicens. Frågor om fiskefartygens finan¬siering beaktas inte i tillståndsprövningen och det finns därför inte några föreskrifter som reglerar en fartygstillståndshavares relationer med dem som äger eller i annan egenskap finansierar det fartyg som tillståndet avser, med undantag av att ett fartygs¬till¬stånd förfaller om fartygets ägande¬förhåll¬anden ändras. Finansiärer och andra intressenter förutsätts, inom ramen för den avtalsfrihet som råder inom det svenska rätts¬systemet, genom privat¬rättsliga förbindelser försäkra sig om en fartygs¬tillståndshavares lojalitet och ekonomiska ansvar.

1.5 Internationella erfarenheter
1.5.1 Danmark
I Danmark infördes ett system med individuella överförbara kvotandelar (IOK) den 1 januari 2003. Ursprungligen omfattade systemet endast sill i Nordsjön, i Skagerrak och Kattegatt samt i Norska havet. Tillämpningen av systemet har numera vidgats och omfattade år 2007 delvis även skarpsill i Nordsjön samt makrill. Även fiske av blåvitling, tobis och taggmakrill kommer fr.o.m. den 1 januari 2008 att inkluderas i systemet. De pelagiska kvoterna i Östersjön ingår dock inte i systemet, men frågan diskuteras för närvarande.

En mindre andel av sillkvoten i Nordsjön och i Skagerrak och Kattegat avsätts för fiske med fartyg som landar högst 400 kg per dag och för bottengarnsfiske.

Kvotandelarna tilldelas fartygets ägare och kan sägas upp med åtta års varsel. I dansk lagstiftning finns anknytningskrav till dansk fiskerinäring både kopplade till personer som bedriver yrkesmässigt fiske och till fiskeri¬företag, vilket innebär att fiskemöjligheterna kan delas ut till både fysiska och juridiska personer.

För att förhindra alltför stor koncentration av fiskemöjligheter till ett fåtal företag/personer kan en ägare högst äga eller vara medägare i fyra fartyg med IOK med en sammanlagd kapacitet på högst 5 000 bruttoton. Vidare får ett fartygs sammanlagda årsmängd av sill i Nordsjön, Skagerrak, Katte¬gatt och Norska havet samt makrill högst uppgå till 10 % av de sam¬lade danska sill- och makrillkvoterna i dessa havsområden, som fördelas som IOK.

Ett fartygs samlade ägarkrets kan överlåta hela eller delar av fartygets fiskemöjligheter till ägarna av ett annat fartyg, under förutsättning att det mottagande fartyget uppfyller de villkor som ställs avseende anknytning till danskt yrkesmässigt fiske. Överlåtelsen registreras av Fiskeridirektoratet i myndighetens register. Detta register är offentligt och åtkomligt via direk¬toratets hemsida. Yngre fiskare har kunnat tilldelas en kvotandel av sill (hittills 200 ton) som har kunnat användas vid nyetablering antingen som insats i existerande fiskeföretag eller för fiske med eget fartyg.

De utvärderingar som hittills gjorts av systemet visar att ett antal ägare, främst till de något mindre fartygen, under år 2003 sålde sina kvoter till ägare av andra, oftast större fartyg. Antalet pelagiska fartyg har i stort sett halverats sedan systemet infördes. Med början år 2004 ökade däremot anta¬let uppgraderingar av existerande fartyg och investeringar i modernare far¬tyg. Likaså har en föryngring av fiskarkåren underlättats genom den kvot¬tilldelning som kan ges vid nyetablering. Introduktionen av systemet har också, enligt Födevareministeriet, medfört att landningar av sill för kon¬sumanvändning har ökat från ca 50 % av landad kvantitet till över 90 %.

1.5.2 Estland
De estniska kvoterna har fördelats som individuella överförbara fartygs¬kvoter sedan år 2001. Regelverket möjliggör fördelning av fiskemöjligheter genom auktion, men tillämpas enbart i det fall Estland tilldelas nya kvoter.

Beslut om fördelning tas årligen. Ansökan om tilldelning skall skickas in senast den 1 december året före. Av ansökan skall framgå vilken kvantitet som företaget önskar erhålla. Om efterfrågad kvantitet täcks av tillgängliga fiskemöjligheter tilldelas enligt ansökan. I normalfallet är detta inte möjligt utan fördelning grundas på historisk infiskning under de tre föregående åren. Denna ordning visade sig dock uppmuntra till överrapportering av fångster i slutet av året, då det låg i företagens intresse att säkerställa minst lika hög tilldelning efterföljande år. Därför grundas fördelningen numera i praktiken på de kvantiteter för vilka företaget har löst ut licenser. En avgift tas ut för utfärdande av licens. Avgiftens storlek är beroende av landningsvärdet på den kvantitet licenser avser. Avgiften får dock utgöra högst 4 % av landningsvärdet. Licenserna tilldelas fiskeföretag som är re¬gistrerade i det estniska företagsregistret och för fartyg under estnisk flagg. En viss ägarkoncentration hade skett, men fortfarande uppges ca 80 företag bedriva pelagiskt fiske.

1.5.3 Nederländerna
I Nederländerna infördes individuella fartygskvoter för rödspotta och tunga år 1976 och år 1978 blev fartygskvoterna också överförbara. Systemet har utvidgats och omfattar nu även torsk, vitling, makrill, sill, taggmakrill och blåvitling.

Fr.o.m. år 1993 kan kvoterna även delas ut till grupper av fiskare, s.k. kvot¬¬grupper. Varje kvotgrupp tilldelas en andel som motsvarar de individuella kvoter som tidigare delats ut direkt till gruppens medlemmar. Det finns nio kvotgrupper och vid indelningen i grupper har hänsyn tagits till tidigare existerande samarbete inom fisket. Varje grupp måste utse en person som är legalt ansvarig och samtliga medlemmar måste tillhöra samma producent¬organisation. De individuella kvoterna överförs till kvotgruppens styrelse. Endast då gruppens medlemmar inte kan nyttja hela tilldelningen kan gruppens kvot hyras eller köpas av andra grupper. Varje kvotgrupp måste upprätta en fiskeplan, som skall godkännas av ansvarig myndighet. Med medlemskap i en kvotgrupp följer vissa fördelar för den enskilde, t.ex. i form av möjligheter att byta fiskekvot internt inom gruppen under hela året och längre avvecklingstid vid skrotning eller avveckling av verksamheten.

Varje medlem förbinder sig att följa de regler som gruppen satt upp. Vid överträdelser av dessa måste den skyldige betala en straffavgift dels till gruppen som kollektiv, men även till varje gruppmedlem. Om en grupp överfiskar sin kvot stoppas fisket för hela gruppen och myndighetens godkännande av gruppen kan komma att dras in påföljande år. Detta medför att det finns en stark social kontroll.

Enligt holländska myndigheter har systemet bl.a. bidragit till att inga överfisken har konstaterats efter år 1993. Systemet har också gett fiskarna att mer flexibelt system som innebär goda möjligheter att fiska upp de individuella kvoterna, eftersom andra gruppers överfisken inte automatiskt leder till nationella fiskestopp. Vidare uppges att ingen koncentration av kvoter har kunnat konstateras, trots att inga åtgärder har vidtagits gör att förhindra detta.

1.5.4 Norge
I Norge fördelas kvoterna till grupper av fartyg inom olika typer av fisken. Initialt beslutas hur stor del av kvoten som en viss grupp av fartyg skall få. En fördelning sker därefter till de fartyg som ingår i respektive grupp. Inom vissa typer av fisken kan ett fartygs kvotandel föras över till ett annat fartyg inom gruppen. Fartyg utan kvot kan sedan lämna flottan för att skrotas eller användas i annan verksamhet. För fartyg som är längre än 28 meter och som permanent lämnar flottan gäller överföringen i upp till 18 år. För att undvika allt för stark ägarkoncentration och oönskade regionala effekter finns begränsningar i form av tak för kvotandelar per fartyg samt olika geografisk villkor. Systemet uppges ha reducerat kapaciteten i flottan kraftigt. Norska utvärderingar indikerar att ingen större ägarkoncentration har ägt rum.

Den norska regeringen har under våren 2007 föreslagit stortinget at vissa ändringar skall genomföras i det nuvarande systemet. De ändringar som föreslås är bl.a. att systemet med fartygskvoter, s.k. strukturkvoter, skall tillämpas även i framtiden och utvidgas till att omfatta även fartyg med en längd av 11-13 meter. Kvoterna skall ha en giltighetstid på 20 år. Stortinget har ännu inte tagit ställning till förslaget.

2. Förslag
2.1 Förutsättningar
Fiskeriverket pekade redan i sin skrivelse till regeringen i oktober 2005 på behovet av att åtgärder vidtas snabbt för att ge det pelagiska fiske förut¬sättningar för att långsiktigt kunna utvecklas. Behovet av omstrukturering i den pelagiska flottan är alltjämt stort, vilket bl.a. den sjunkande lönsamheten i fisket indikerar. Fiskeriverket har inom ramen för sitt bemyndigande genomfört åtgärder för att underlätta för detta fiske, bl.a. genom att ge möjligheter för samarbete mellan fartyg genom s.k. gemen¬samt fiske liksom årsransoner baserade på historiskt fiske under år 2007. Dessa åtgärder är emellertid av provisorisk karaktär. Beräkningar från såväl Fiskeriverket som näringen pekar på att flottan för att kunna nå en internationell konkurrenskraft måste i det närmaste halveras.

De åtgärder Fiskeriverket vidtagit under fiskeåret 2007 med en årsranson - såsom beskrivits i avsnitt 1.2 - skapar förutsättningar för ett fortsatt förändringsarbete. Först genom möjligheten till en överföring av de fartygsanknutna fiskemöjligheterna kan den önskvärda omstruktureringen av flottan ske. Vidare skulle det vara en fördel att regelverket i det här avseendet är fastlagt innan stöd till upphörande inom ramen för den nya strukturperioden kan börja beviljas.

Fiskeriverket menar därför att det är av största vikt att ett system med överförbara individuella fiskemöjligheter inom det pelagiska fisket kan in¬föras fr.o.m. årsskiftet 2007/2008. Verkets förslag bygger därför på föränd¬ringar som – enligt verket bedömning – ryms inom ramen för gällande fiskelag. I avsnitt 2.3 presenteras verkets förslag till ändringar i förord¬ningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen.

Ett genomförande till årsskiftet kräver att Fiskeriverket får god tid att under hösten besluta om de föreskriftsändringar som är nödvändiga liksom att i övrigt skapa förutsättningar för en övergång till det nya systemet.

Genom att förslaget läggs inom ramen för gällande fiskelag byggs det upp kring fartygstillståndshavaren - i likhet med det förslag verket presenterade till regeringen i oktober 2005. Som framgår av avsnitt 1.4 definieras an¬knytning till svensk fiskerinäring genom yrkesfiskelicensen, som är en för¬utsättning för fartygstillståndet. För att kunna nyttja sina pelagiska kvoter krävs att fisket sker med ett bestämt fartyg, vilket medför att tillstånds¬havaren måste disponera detta fartyg för att fisket skall kunna bedrivas.

Alternativet till denna ordning är att fiskemöjligheterna knyts till ägaren av ett fiskefartyg. Denna lösning kräver emellertid ändringar av fiskelagen. I avsnitt 2.4 redovisar Fiskeriverket för- och nackdelar med de olika model¬lerna.

I avsnitt 2.2 redovisar Fiskeriverket de åtgärder verket avser genomföra i det fall regeringen beslutar om en ändring av förordningen på det sätt som verket föreslår.

2.2 Fiskeriverkets förslag inkl. finansiering
Ett system med överförbara fiskemöjligheter bör omfatta de svenska kvo¬terna av sill i Nordsjön, Skagerrak, Kattegatt, Östersjön och i Norska havet, av skarpsill i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön, av makrill samt av blåvit¬ling. Samtliga dessa kvoter är redan i dag fördelade på fartygsnivå i form av årsransoner.

Av de kvoter som skall ingå i systemet bör dels vissa kvantiteter avsättas för att gynna småskaligt fiske, dels för att ta regionala hänsyn men även som säkerhetsmarginal för att förhindra oönskade överskridande av de nationella kvoterna. Dessa kvantiteter bör inte vara överförbara utan kunna fördelas årligen av Fiskeriverket. I de fall dessa kvantiteter inte nyttjas fullt ut, bör resterande kvantiteter under hösten fördelas till övriga fartyg.

De individuella överförbara fiskemöjligheterna bör anges som en andel av den del av kvoten som fördelas individuellt. Fördelningen bör grundas på historisk infiskning enligt de principer som tillämpats för respektive kvot vid fördelningen av årsransonerna år 2007 (se avsnitt 1.2).

Fiskemöjligheten bör, som nämnts ovan, tilldelas fartygstillståndshavaren. Fördelningen genomförs årligen genom utfärdande av särskilda tillstånd, av vilka framgår vilket fartyg och havsområde samt vilken art tillståndet avser samt vilket fångstutrymme som maximalt får nyttjas under året av det angivna fartyget. Av tillståndet bör vidare framgå vilka personer/företag som äger fartyget för att tydliggöra kopplingen mellan tillståndshavare och ägare.

Fartygstillståndshavarna bör erhålla en nyttjanderätt till de individuella fiske¬möjligheterna för en begränsad period. I Danmark kan, som nämnts under avsnitt 1.5, de individuella fartygskvoterna återkallas med en uppsäg¬ningstid på åtta år, medan det estniska systemet bygger på ettåriga beslut. Regeringen har i uppdraget till Fiskeriverket angivit att systemet bör utvär¬deras efter fem år. Med utgångspunkt i detta och för att möjliggöra plane¬ring för fisket på medellång sikt och därigenom underlätta en omstruk¬turering av den pelagiska flottan, anser Fiskeriverket att en uppsäg¬ningstid på fem år lämpligen bör tillämpas, vilket bör regleras i fiskeförord¬ningen.
.
Tillstånden skall under året vara möjliga att begränsa eller återkalla om det blir nödvändigt p.g.a. ändringar i gemenskapslagstiftningen eller av fiske¬vårdsskäl, liksom om överträdelser av fiskelagstiftningen eller mot villkor angivna på tillståndet kan konstateras. Även detta bör framgå av fiske¬förordningen.

Överlåtelse bör endast kunna ske mellan fartygstillståndshavare och kan omfatta hela den kvantitet fartygstillståndshavaren tilldelats för ett visst fartyg eller delar av den. En överlåtelse bör inte kunna genomföras av fartygstillståndshavaren utan intyg att fartygstillståndshavaren disponerar fartyget och kvoten. Då det särskilda tillståndet utfärdas till fartygs¬till¬ståndshavaren men avser ett utpekat fartyg bör det ligga i både fartygs¬tillståndshavarens och fartygsägarnas intresse att ingå privaträttsliga avtal för att klargöra förhållandet mellan parterna.

Då en av avsikterna med systemet är att underlätta en reduktion av antalet pelagiska fartyg och därmed den existerande överkapaciteten inom segmen¬tet kommer en viss ägarkoncentration ofrånkomligt att bli följden. För att förhindra att fiskemöjligheterna koncentreras i alltför hög grad bör en fartygstillståndshavare högst kunna inneha två pelagiska tillstånd samtidigt och dessa bör högst omfatta 10 % av de kvantiteter som fördelas som individuella överförbara fiskemöjligheter.

För att förhindra att det småskaliga fisket köps upp av det mer storskaliga fisket i avsikt att komma åt fiskemöjligheter bör den kvantitet som avsätts för denna grupp inte fördelas på fartygsnivå. Istället bör en kustkvot avsät¬tas på ett liknande sätt som gjorts under år 2007. Inom denna kvot skall de fartyg som bedriver pelagiskt fiske med passiva redskap eller med vad¬redskap understigande 35 meters djup och 360 meters längd samt mindre fartyg som bedriver trålfiske, kunna användas för detta fiske utan krav på pelagiskt tillstånd och utan kvantitetsbegränsningar. Vad gäller trålfiske har under år 2007 angetts att fartyg mindre än 12 meter skall fiska på kustkvoten. Längdgränsen bör höjas till 15 meter inför år 2008. För att inte påverka andra fisken bör dock inte fiske efter räka och kräfta få kombineras med trålfiske på kustkvoten. En tillräckligt stor andel av de svenska pela¬giska kvoterna bör avsättas för kustfiske för att möjliggöra en utveckling av verksamheten inom denna grupp. Genom att det inte krävs tillstånd kommer det också att bli möjligt att nyetablera sig inom denna grupp.

Huvuddelen av de pelagiska kvoter som är tillgängliga i Östersjön har under en lång period i stor utsträckning fiskats av fartyg baserade på Västkusten och landats i Danmark. Den del av den pelagiska flottan som har varit baserad längs den svenska östersjökusten består i allmänhet av något mindre fartyg, som traditionellt kännetecknats av mindre rörlighet och ett fiske helt koncentrerat till Östersjön. Situationen för regionala öster¬sjöfiskare har på senare tid ytterligare förvärrats av den osäkerhet som orsa¬kats av de halter av miljögifter, t.ex. dioxin, som konstaterats i vissa delar av Östersjön. Även andra delar av östersjöflottan upplever för närvarande ekonomiska osäkerhet bl.a. p.g.a. av förbudet mot drivgarnsfiske efter lax liksom den beståndssituationen för östersjötorsk. För att bevara det öster¬sjöbaserade fisket och den infrastruktur som är en nödvändig förutsättning för detta fiske finns det därför behov av särskilda åtgärder för detta område. Vid innevarande kvotstorlek för pelagiskt fiske bör en kvot i samma stor¬leksordning (15 000 ton) som under år 2007 avsättas för regionala insatser. Fiskeriverket bör förfoga över denna kvantitet som årligen skall fördelas till de fartyg som bedriver sitt fiske enbart i Östersjön och endast landar i östersjöhamnar. Denna regionala tilldelning skall dock inte vara överförbar.

För fiskare som önskar etablera ett pelagiskt fiske med fartyg mindre än 24 meter bör det i Östersjön finnas möjlighet att under fem år ansöka om en tilldelning av en icke överförbar fiskemöjlighet. Med tanke på den rådande överkapaciteten i det pelagiska segmentet anser Fiskeriverket inte att möjligheten till nyetablering bör ges för större fartyg eller för fiske i andra havsområden.

Fartyg, för vilka beviljas pelagiskt tillstånd, bör endast kunna användas för pelagiskt fiske. Dock bör det mindre antal fiskefartyg, som traditionellt an¬vänts för blandfiske, även fortsättningsvis kunna nyttjas på detta sätt, efter¬som dessa fiskare under lång tid byggt upp sin verksamhet på detta blandfiske.

Som anförts tidigare bör en överlåtelse godkännas av Fiskeriverket innan den genomförs. För att kunna följa upp de tilldelade fiskemöjligheterna bör Fiskeriverket upprätta ett register över vilka fiskemöjligheter som resp. fartygstillståndshavare förfogar över och vilket fartyg fiskemöjligheterna är kopplade till. Dessa uppgifter bör vara offentliga. Detta bör regleras i fiskeförordningen.

Administrationen av systemet kommer att kräva vissa resurser, bl.a. för till¬ståndshanteringen och uppföljning av infiskning på fartygsnivå. Fiskeri¬verket bör därför få möjlighet att ta ut en administrativ avgift för att täcka dessa kostnader. Även detta bör regleras i fiskeförordningen.
2.3 Förordningsändringar
Följande ändringar i förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen bör göras för att tydliggöra Fiskeriverkets bemyndigande.

2 kap. 7 §

Fiskeriverket får meddela föreskrifter för fiskevården och fiskets bedrivande som förbjuder eller begränsar

1. fisket med avseende på vilken fisk som får fångas,

2. användningen av fiskefartyg, fiskemetoder eller fiskeredskap,

3. fiske inom vissa områden eller för vissa ändamål.

När det gäller fisket i andra vatten än havet och vattnen längs kusterna och Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren samt Storsjön i Jämtland till första definitiva vandringshindret får
föreskrifter enligt första stycket meddelas endast för att skydda särskilt hotade arter eller stammar av nationellt intresse.

Fiskeriverket får föreskriva att yrkesmässigt fiske av en art, inom ett område, med ett visst fiskefartyg eller med användande av en viss fiskemetod får bedrivas endast efter särskilt tillstånd av verket. Sådana föreskrifter får innefatta fördelning av fiskemöjligheter med överförbarhet mellan sådana fartygstillståndshavare som avses i 20 §. En överföring skall godkännas av Fiskeriverket.

En fördelning av fiskemöjligheter får återkallas med verkan fem år efter beslut härom. Fiskemöjligheterna får begränsas också om detta är nödvändigt med hänsyn till bestämmelser i EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller nationella fiskereglerande föreskrifter samt vid återkallelse av fartygstillstånd.

Fiskeriverket skall föra ett register över särskilda fisketillstånd och tilldelade fiskemöjligheter. Uppgifterna i registret skall vara offentliga.

En avgift för administration av särskilda fisketillstånd och registerhållning enligt denna paragraf får tas ut enligt föreskrifter som meddelas av Fiskeriverket.

Fiskeriverket får också meddela föreskrifter för fiskevården som avser förbud mot att behålla fisk som fångats, bearbeta fisk ombord, förvara fisk i sump eller omlasta, föra i land, föra in i landet eller saluhålla fisk.


Även om förordningsändringen är generellt formulerad, avser Fiskeriverket att nu enbart använda det inom det pelagiska fisket enligt vad som framgår av avsnitt 2.2.
2.4 Alternativ
2.4.1 Fartygsägarna
Fartygsägarna har förts fram som alternativ till fartygstillståndshavaren som innehavare av fiskemöjligheten. Fiskeriverkets förslag på tilldelning av fiskemöjligheter till fartygstillståndshavaren utgår från den systematik som i dag finns i fiskelagen. Förslaget innebär dock att krav ställs på att en tydlig koppling mellan fartygstillståndshavare och fartygsägare skall finnas, bl.a. föreslår verket att aktuell ägarkonstellation skall framgå av det pelagiska tillståndet. Med gällande fiskelag är det inte möjligt att tilldela fiskemöjligheter direkt till en juridisk person, vilket bl.a. skulle vara mer fördelaktigt när det gäller bolagsrättliga, sakrättsliga och skatterättsliga aspekter. En del av de komplikationer som kan uppstå vid en tilldelning till fartygstillståndshavaren framgår av avsnitt 3.5.

Ett av problemen som uppstår om fiskemöjligheterna skulle tilldelas far¬tygs¬ägarna/fiskeföretaget direkt är att de anknytningsfaktorer till svensk fis¬kerinäring som finns angivna i svensk fiskerilagstiftning är kopplade till yrkesfiskelicensen och därmed till fartygstillståndshavaren. Fiskeriverket anser att de krav på anknytning till svensk fiskerinäring som i dag existerar inte bör försvagas. Även fiskets organisationer har understrukit att syste¬met, så långt möjligt, skall säkra att fiskemöjligheterna nyttjas av svenskt fiske.

Enligt Fiskeriverket bedömning är det därför inte möjligt att med nuvarande fiskelag tilldela fartygsägarna fiskemöjligheterna. Det kan dock finnas skäl att genom tilläggsdirektiv till fiskelagsutredningen ge denna i uppdrag att se över möjligheterna att föreslå sådana ändringar i fiskelagen som gör detta möjligt.

2.4.2 Producentorganisationer
Fiskemöjligheter kan också delas ut till fiskets producentorganisationer. I avd. II kap. 1 art 5.1.c)1 rådets förordning (EG) nr 104/2000 om den gemensamma organisationen av marknaden för fiskeri- och vattenbruks¬produkter skall med producentorganisation avses varje juridisk person vars stadgar bland annat ålägger de anslutna producenterna att när den berörda medlemsstaten beslutat att vissa av de fångstkvoter eller det totala antalet fångstkvoter som tilldelats medlemsstaten och/eller tillämpningen av fiske¬ansträngning skall förvaltas av producentorganisationen, tillämpa de bestämmelser som producentorganisationen fastställt för detta.

I Nederländerna tillämpas sedan år 1993 ett system med tilldelning av fiskemöjligheter till producentorganisationer (se avsnitt 1.5).

Enligt Fiskeriverkets uppfattning är det för närvarande inte aktuellt att för¬dela fiskemöjligheter till producentorganisationer. Det är dock tänkbart att detta, efter en övergångsperiod och efter diskussioner med fisket, skulle kunna vara en möjlighet längre fram. Även i detta fall kan det vara lämpligt att fiskelagsutredningen får i uppdrag att se över fiskelagen också i detta avseende.

3. Konsekvensbeskrivning
3.1 Effekter på flottan
Genom ett införande av individuella överförbara fiskemöjligheter förväntas en omstrukturering av den pelagiska flottan underlättas med en minskad överkapacitet inom flottan som följd. Fiskeriverket har i sitt förslag till operativt program för den nya strukturstödsperioden 2007-2013 gjort en skattning av hur stor den existerande överkapaciteten är.

Skattningen grundas på en beräkning av den företagsekonomiska lönsam¬heten i den svenska fiskeflottan utifrån ett flertal antaganden om framtiden. Med det som utgångspunkt har sedan en önskvärd dimensionering av flottan beräknats. Vid beräkningarna har ett antagande varit att verksam¬heten minst skall nå break-even, men utgångspunkten har inte varit att maximera lönsamheten. Bland antaganden finns även bedömningar av beståndsutveckling, prisutveckling m.m. och utfallet varierar påtagligt be¬roende på vilka värden som används. Vidare har inte den del av den pelagiska flottan som är mindre än 24 meter inkluderats i beräkningen.

Med de antaganden som använts indikerar Fiskeriverkets beräkningar att det finns en överkapacitet på ca 30 % inom det pelagiska fisket. Fiskets organisationer anger enligt sina beräkningar att den pelagiska flottan bör halveras. Då den pelagiska flottan är starkt konkurrensutsatt och Fiskeriverkets beräkningar inte har inriktats mot en internationellt konkurrenskraftig lönsamhet har verket i detta sammanhang inget att invända mot den bedömning av behovet av minskning i den pelagiska flottan som fisket gör.

Möjligheter har under programperioden 2000-2006 funnits att med delvis gemenskapsfinansierade strukturstöd, stödja åtgärder för anpassning av fiskeflottan genom att fartyg permanent förs ur fiskeflottan. Denna åtgärd kommer även att finnas under programperioden 2007-2013.

Fiskeriverket har genomfört särskilda skrotningskampanjer under den gångna programperioden med förhöjda premier i syfte att reducera över¬kapaciteten i delar av fiskeflottan. Erfarenheterna från dessa kampanjer har varit att de nivåer som regelverket medgivit inte varit tillräckliga för att många av fartygsägarna skall kunna lämna fisket skuldfria eller avveckla verksamheten på ett ekonomiskt godtagbart sätt, i synnerhet när detta gäller nyare fartyg med högre bruttotonnage. Även om regelverket nu medger högre nivåer medför högre premier, kan detta inte ses som ett finansiellt lämpligt sätt att reducera den pelagiska flottan.

Genom att införa ett system med individuella överförbara fiskemöjligheter bör ekonomiska förutsättningar skapas för fiskeföretag att avveckla fartyg under godtagbara ekonomiska förhållanden. Fiskeriverkets utgångspunkt är att omstruktureringen av den pelagiska flottan på detta sätt skall finansieras av näringen. Möjlighet att i vissa fall bevilja bidrag för att ta även pelagiska fartyg permanent ur bruk bör dock finnas. Fördelen med att medge skrotnings¬bidrag även för pelagiska fartyg är att detta medför att kapaciteten tas definitivt ur den svenska fiskeflottan.

Genom införande av överförbarhet kan kostnaderna för nyetablering antas komma att öka. Med tanke på den existerande överkapaciteten anser Fiskeriverket inte att detta bör ses som ett problem. Dock bör, som Fiskeriverket föreslagit, åtgärder vidtas för att underlätta nyetablering i Östersjön av fartyg mellan 15 och 24 meter och inom det småskaliga fisket. Regelverket bör utformas så att det blir möjligt för Fiskeriverket att an¬vända en del av den kapacitet som kan komma att tas ur bruk utan bidrag för att underlätta nyetablering längs ostkusten.

3.2 Effekter för beredningsindustrin
Inom beredningsindustrin är den geografiska koncentrationen stark och Västra Götalands län svarar för 65 % av hela sektorn räknat i antal syssel¬satta. Det näst största länet är Blekinge som står för 11 %. I Sotenäs kom¬mun finns 33 % av Sveriges totala fiskberedningsindustri räknat i andel sys¬selsatta. Den småskaliga beredningsindustrin är mera spridd och har ofta växt upp i samband med småskaligt kustfiske och vattenbruk. Denna del av näringen utgör en liten procentandel men bedöms ha betydelse för syssel¬sättningen i glesbygd samt upprätthållande av kulturvärden i kust och skärgård.

När det gäller den del av beredningsindustrin vars produktion helt eller delvis baseras på sill och skarpsill finns både små familjeföretag som bereder produkter från egen fångst och större företag med mer industriell produktion. De mindre familjeföretagen är beroende av ett lokalt baserat småskaligt fiske. Genom att undanta fiske med passiva redskap, fiske med mindre vadredskap och trålfiske med fartyg mindre än 15 meter gör Fiskeriverket bedömningen att det småskaliga fisket har getts förbättrade möjligheter att kunna fortsätta sin verksamhet. Det kommer även att vara möjligt att nyetablera sig inom detta fiske, vilket ytterligare bör öka möjlig¬heterna för de småskaliga lokala beredningsföretagen att få leveranser av färsk sill.

För den något mer storskaliga beredningsindustrin, vars verksamhet för närvarande är baserad på direktlandningar av svenskfångad sill och skarpsill, är situationen något annorlunda. Såvitt känt finns i Bohuslän två företag med tillsammans 10 sillskärningsmaskiner. I Simrishamn/Skillinge och i Nogersund finns några maskiner och i Gävle finns en maskin. Detta innebär att även dessa företag bedriver en relativt småskalig verksamhet i jämförelse med t.ex. beredningsindustrin i Danmark. I danska berednings¬industrier i Skagen och Hirtshals finns ca 100 sillskärningsmaskiner.

Dessa företag är i viss utsträckning beroende av leveranser av färsk råvara för sin produktion. I Skåne och Blekinge bygger fisket på etablerade leve¬rantörskontakter. Den begränsande faktorn är där framförallt marknaden.

På Västkusten är det under vissa perioder på året svårt att få tillräckligt med råvara av rätt kvalitet. Den kvalitet som efterfrågas är färsk sill fångad i Skagerrak/Kattegatt. Svårigheterna har traditionellt varit att leveranser inte har kunnat spridas över året på ett sätt som har varit anpassat till de olika beredningsindustriernas behov. Ett av problemen har varit att Fiskeriverket vissa år har tvingats stoppa sillfisket i slutet av året då kvoten fiskats upp och att svenskt fiske därför inte har kunnat leverera färsk sill till industrin för att tillmötesgå efterfrågan i samband med jul- och nyårshelgerna.

Ett system med individuella överförbara fiskemöjligheter bör skapa möjligheter för beredningsindustrin att ingå avtal med enskilda fiskeföretag om leveranser av fisk av önskad kvalitet och vid rätt tid på året. Vid kontakter med beredningsindustrin har framförts att man är generellt positiva till ett sådant system. Vissa problem kan dock uppstå inled¬ningsvis, innan kontakt har kunnat byggas upp med fiskeföretag och avtal har kunnat ingås. Det kan också finnas behov av ökat samarbete mellan beredningsindustrier för att säkerställa leveranser och ett rationellt nytt¬jande av den tillgängliga beredningskapaciteten.

Erfarenheterna av årets system med årsransoner tyder på att berednings¬industrin i Bohuslän i början av året hade svårigheter att få leveranser av fisk. Huvuddelen av flottan valde att bedriva sitt pelagiska fiske i Östersjön under denna period. Problemen förstärktes av att priset på sill och skarpsill till fiskmjöl var förhållandevis högt, vilket har bidragit till att fartyg i hög utsträckning valde att landa i Danmark. Enligt uppgifter från representanter från beredningsindustrin på Västkusten tycks leveransproblemen nu i stort vara lösta.

3.3 Regionala effekter
De pelagiska fartyg som är baserade längs den svenska östersjökusten och bedriver sitt fiske i Östersjön är i allmänhet något mindre än den västkustbaserade flottan. Endast ett fåtal av östersjöfartygen bedriver något fiske i Västerhavet och denna tendens har förstärkts ytterligare under senare år. Generellt kan också sägas att investeringsnivån varit lägre i Östersjön än på västkusten. Till detta kommer att de begräsningar pga. förhållandevis höga dioxinhalter i fet fisk, däribland sill, har påverkat framtidstron negativt. Även andra omständigheter, som t.ex. det kommande förbudet mot drivgarnsfiske, den kritiska situationen för torskbeståndet samt ökande sälskador i Östersjön har inneburit att även andra delar av östersjöflottan har problem. I norra Östersjön rapporteras minskade landningar av ström¬ming till bl.a. surströmmingsindustrin. Fiskeriverket gör därför bedöm¬ningen att det finns behov av särskilda åtgärder riktade mot det pelagiska fisket i Östersjön.

I det system med årsransoner, som tillämpas för år 2007, har Fiskeriverket avsatt ca 15 000 ton sill och skarpsill för regionala insatser i södra Östersjön (Östersjön exkl. Bottenhavet och Bottenviken).Vidare krävs inget tillstånd för pelagiskt fiske i Bottenhavet och Bottenviken för regionalt baserade fartyg, samtidigt som fiskemöjligheterna i detta område kraftigt begränsats för andra fartyg (se avsnitt .1.3).

Systemet med årsransoner för pelagiskt fiske i Östersjön har endast tillämpats sedan 1 januari 2007 och Fiskeriverket har ännu inte utvärderat effekterna av de extratilldelningar som gjorts av regionala hänsyn. En utvärdering kommer att göras under hösten 2007. Fiskeriverket gör dock bedömningen att de insatser som vidtagits i Östersjön under år 2007 för att förbättra förutsättningarna för fiske som endast bedrivs i Östersjön och landas i östersjöhamnar har påtagligt förbättrat situationen för fisket. Utöver de extratilldelningar som har gjorts beräknas årsransonerna i sig ha förbättrat planeringsmöjligheterna och därmed även förutsättningarna för att bedriva ett ekonomiskt lönsamt fiske. Även avsättningen av kustkvoter för små¬skaligt fiske kan antas ha en positiv inverkan på situationen i Östersjön.

Vidare gör Fiskeriverket bedömningen att en föryngring av fiskarkåren i Östersjön kommer att underlättas genom de åtgärder som föreslagits vad gäller nyetablering för fartyg under 24 meter i Östersjön.

3.4 Effekter på fiskarkåren
Antalet licenserade yrkesfiskare minskar i Sverige. År 2000 fanns 2 315 yrkesfiskare med licens. År 2005 var motsvarande antal 1 880. Den totala sysselsättningen inom yrkesfisket är dock större eftersom endast tillstånds¬havaren ombord behöver ha licens. Övrig besättning ombord behöver ej ha licens för att bedriva fiske. Fiskarkåren blir också allt äldre. Under 2006 var medianåldern 55 år i fiskarkåren. Det är huvudsakligen i Västra Götaland som en nyrekrytering sker, även om det totala antalet minskar även i denna del av landet.

Det finns inga uppgifter om hur stor andel av fiskarkåren som fiskar pelagiskt. En mycket grov uppskattning, som baseras på en genomsnittlig bemanning på tre man ombord på de tillståndspliktiga pelagiska fartygen, ger vid handen att åtminstone 250 man är direkt sysselsatta ombord på de pelagiska fartygen. Därtill tillkommer de fiskare som bedriver ett små¬skaligt pelagiska fiske utan tillståndskrav.

Under en serie av år har investeringsviljan varit förhållandevis låg i svenskt fiske beroende bl.a. på osäkra planeringsförutsättningar. Detta bör också ha påverkat viljan hos yngre personer att vilja satsa på yrkesfiske. Förutsätt¬ningarna för att en föryngring skall ske inom det pelagiska fisket bör i vart fall inte försämras genom ett införande av individuella överförbara fiskemöjligheter. Genom de åtgärder som verket föreslår för att underlätta nyetablering dels i det småskaliga fisket, dels för fartyg mellan 15 och 24 meter i östersjön, bör möjligheterna till föryngring i dessa kategorier förbättras. Kostnaderna för att införskaffa fiskemöjligheter kommer dock antagligen försvåra nyetablering i det pelagiska fisket för större fartyg, men redan i dag är kostnaderna för att införskaffa ett större fartyg så höga att en nyetablering rimligen måste ske med mindre fartyg eller genom del¬ägarskap i ett existerande fiskeföretag. Samtidigt bör dock kostnaden för att föra in ett fartyg i det pelagiska segmentet kunna minska något i och med att fartygskapacitet beräknas frigöras genom omstrukturering och därmed prisnivåerna för att köpa fartygskapacitet. Erfarenhet från Danmark tyder på att viljan hos yngre personer att satsa på pelagiskt fiske har ökat något sedan systemet med individuella överförbara fartygskvoter infördes år 2003.

3.5 Företagsekonomiska effekter inkl. skatteeffekter
Ett problem som finns i fisket i dag är svårigheten att planera, både på årsbasis och på längre sikt genom den osäkerhet som råder, bl.a. vad gäller tillgängligheten till fångstmöjligheter under året och på längre sikt, för fartygstillståndshavaren och det fiskeriföretag inom vilket han bedriver sin verksamhet. Det tidigare systemet med tvåveckorsransoner begränsades fiskeföretagens möjligheter att utnyttja fartygens fulla kapacitet och därigenom reducera driftskostnaderna. Istället medförde ransonssystemet att fartygen tingades vara aktiva under varje enskild tvåveckorsperiod för att få del av det tillgängliga fångstutrymmet. Systemet gav heller inget incitament för det enskilda fiskeföretaget att anpassa sitt fiske till de perioder då marknaden efterfrågade leveranser och priserna var högst. Genom osäkerheten beträffande ändrade ranson¬nivåer och ev. fiskestopp var det för fisket fördelaktigast att fiska under varje tvåveckorsperiod för att få del av det tillgängliga fångstutrymmet. Den planeringsmöjlighet som fanns var huruvida fiske skulle bedrivas i Västerhavet eller i Östersjön under varje enskild ransoneringsperiod.

Genom införande av årsransoner i det pelagiska fisket har möjligheterna för den enskilde fartygstillståndshavaren att planera sitt fiske över året påtagligt förbättrats. Samtidigt bedöms denna förändring inte vara till¬räcklig för att åstadkomma den önskade omstruktureringen, då det nuva¬rande systemet inte ger möjlighet för överföring av fiskemöjligheter mellan fartygstillståndshavare. Ett system med årsransoner är inte tillräckligt för att skapa förutsättningar för modernise¬ringar av den svenska fiskeflottan.

Införandet av individuella överförbara kvoter skapar planerings¬förutsätt¬ningar även på medellång sikt och ger fartygstillståndshavarna utrymme att planera sitt fiske på ett sätt som passar de enskilda före¬tagen. En trolig utveckling är även att investeringsviljan kommer att öka, då de berörda på ett lättare sätt kan planera verksamheten några års sikt.

Hastigheten med vilken omstruktureringen kommer att ske är dock be¬roende bl.a. av vilka skattemässiga och andra företagsekonomiska ef¬fekter introduktionen av individuella överförbara fiskemöjligheter kom¬mer att få för fartygstillståndshavare och fiskeföretag.

Utgångspunkten för tilldelning av fiskemöjligheter är att fartygstill¬ståndshavaren som verkar med stöd av fartygstillståndet skall ges den individualiserade fiskemöjlighet som sedan kan nyttjas av det fartyg till¬ståndet avser och med vilket fiskeföretagets verksamhet bedrivs. Häri¬genom kan inte heller anses att någon egentlig förmögenhetsöverföring äger rum vid den ursprungliga tilldelningen av fiskemöjligheter. Ett lik¬nande resonemang har förts vid införande av andra system med överför¬bara rättigheter, bl.a. vad gäller utsläppsrätter (se Skatteverkets promemoria dnr. 130 297366-04/133 av den 28 maj 2004, s 23 och 39). Eftersom de individuali¬serade fiskemöjligheterna vid den initiala till¬delningen bör ses som ett förtydligande av den rätt till fiske som redan tillkommer fartygstill¬ståndshavaren bör de inte heller medföra beskatt¬ning förrän efter en över¬låtelse. Detta är viktigt för att möjliggöra önskad strukturanpassning och inte belasta fartygstillståndshavarna och fiske¬företagen ytterligare genom beskattning av orealiserade vinster. Genom att de individuella an¬delarna skall vara möjliga att överlåta tydliggörs dock ett värde. Eftersom fartygstillståndshavaren är en fysisk person kom¬mer en direkt koppling till fartygets ägare endast finnas om verksam¬heten drivs genom enskild firma. Fiskemöjligheternas rättsliga status kan således vara olika beroende på i vilken företagsform verk¬samheten bedrivs.

I det fall beskattning sker i näringsverksamhet kan finnas visst intresse att göra jämförelser med systemen med utsläppsrätter och elcertifikat. Dessa har uttryckligen definierats som näringsbidrag i inkomstskatte¬lagen 29 kap. 2 § och utlöser inte beskattning vid tilldelningen. När det gäller fiskemöjligheter är det inte utrett om de skall anses vara närings¬bidrag. En ändring av inkomstskattelagen på sätt som vid införande av ett system med utsläppsrätter och elcertifikat skulle klargöra om fiske¬möjligheter omfattas av bestämmelserna och om den inledande tilldel¬ningen av fiskemöjligheter kan ske utan att det utlöser beskattning.

Vid en fördelning av överförbara fiskemöjligheter till en enskild fartygstillståndshavare, gynnas denne i förhållande till de andra i fiske¬företaget. Andra i fiskeföretaget kan inte göra direkt anspråk på dessa rättigheter.

Om fartygstillståndshavaren i stället företräder ett fiskeföretag med flera intressenter kan det betyda vissa komplikationer. Eftersom fiskemöjlig¬heten, som är en förutsättning för hela fiskeföretagets verksamhet, dis¬poneras av en person, kan andra företrädare för fiskeföretaget således endast avtalsvägen försäkra sig om fartygstillståndshavarens lojalitet. Genom att ställa krav på intyg från fartygsägarna om att tillståndshavaren har rätt att disponera över fiskemöjligheten säkerställs dock ägarintresset i viss mån (se avsnitt 2.2).

Att en fartygstillståndshavare innehar fiskemöjligheten medför även att dess värde ingår i den enskildes förmögenhet. Detta betyder att värdet skall ingå i ett dödsbo eller vid en bodelning till följd av skilsmässa. Vidare innebär en sådan ordning att beskattning av en överlåtelse av fiskemöjligheten skall ske hos den fysiska personen. För en person som bedriver fiskeriverksamhet i enskild näringsverksamhet finns anledning att anta att fiskemöjligheter hänförs till anläggningstillgång i denna verksamhet. Inkomsterna i den enskilda firman skall tas upp som inkomst av näringsverksamhet enligt 13 kap. 7 § inkomstskattelagen och förvärvsbeskattas för de inkomster som hänförs till näringsverk¬samheten. Skattesatsen på förvärvsinkomster för en enskild näringsid¬kare kan beräknas till cirka 66 procent med de sociala avgifterna inräk¬nade. Därtill skall värdet på fiskemöjligheten eventuellt beräknas för för¬mögenhetsbeskattning hos den enskilde. Fiskemöjligheter, som kan för¬väntas få ett betydande värde, kan således inte ingå i fiskeföretagets tillgångar trots att det har bekostat fartyget och den fiskeverksamhet som bedrivits.

En författning som innebär att fartygstillståndshavaren tilldelas en över¬låtbar fiskemöjlighet kan anses innebära en värdeförskjutning från fiskeföretaget till en fysisk person. Det medför även svårigheter att skapa ett fullgott borgenärsskydd om tillgångens värde inte kommer att ingå i den verksamhet som bekostat och belånar fartygsförvärvet. Att notera är att ett aktiebolag inte får finansiera en delägares tillgångar eftersom det strider mot låneförbudet. I fråga om aktiebolag kan vara värt att notera regler om kaptialtäckning samt att bolagen inte får finansiera en delägares tillgångar eftersom det strider mot låneförbudet.

Mot bakgrund av de huvudprinciper som Fiskeriverket har haft att utgå ifrån är fartygstillståndshavarens medverkan en nödvändig förutsättning för ett fungerande system med individuella fiskemöjligheter. Som redovisats ovan vore det ur juridisk synpunkt lämpligt om fiskemöj¬ligheterna även skulle kunna tilldelas en juridisk person, vilket dock kräver en ändring av fiskelagen.

Det är svårt att med exakthet bedöma vilka rättsliga effekter ett system med individuella överförbara fiskemöjligheter kan få för enskilda fartygstillståndshavare och för fiskeföretag. Det bör dock betonas att skatterättsliga överväganden får göras av berörda inför en överlåtelse av fiskemöjligheter. Vidare kan hastigheten av omstruktureringen av flottan komma att påverkas av vilken bedömning av dessa effekter som görs av presumtiva överlåtare och mottagare.

3.6 Påverkan på ägarstrukturen
I dagsläget existerar en överkapacitet inom den pelagiska flottan. När den nödvändiga omstruktureringen har genomförts kommer definitionsmässigt en viss ägarkoncentration ha ägt rum. Det kan antas att antalet företag som bedriver fiske som kräver pelagiskt tillstånd kommer att minska i ett system med överförbara fiskemöjligheter.

Antalet personer/företag med ägarintressen i de fartyg som under år 2007 har tilldelats en årsranson har enligt Fiskeriverkets uppgifter inte förändrats mer än marginellt från december år 2000 till mars 2007. Däremot har ett mindre antal personer/företag ägarintressen i fler fartyg nu än tidigare.

Samtidigt bör noteras att det pelagiska fisket är mycket konkurrensutsatt. System med överförbara fartygskvoter finns redan i flera av våra närmaste grannländer (bl.a. Danmark, Norge, Estland och Nederländerna). Fisket bedrivs i stor utsträckning med större fartyg med stor rörlighet. För att förbättra konkurrensförutsättningarna för den svenska pelagiska flottan är det väsentligt att flottan anpassas till existerande fiskemöjligheter för att möjliggöra bättre utnyttjande av tillgänglig fartygskapacitet.

Åtgärder bör dock vidtas för att motverka en alltför hög ägarkoncentration. Genom att begränsa antalet pelagiska tillstånd som kan innehas av samma person till högst två liksom genom att ange att högst 10 % av de fördelade pelagiska kvoterna kan tilldelas en person bör en oönskad utveckling kunna bromsas. Det är även väsentligt att det inte blir möjligt att överföra de fiskemöjligheter som nyttjas av det småskaliga fisket till det mer storskaliga pelagiska fisket, vilket förutsätter att de kvantiteter som avsätts för småskaligt fiske inte får bli överlåtelsebart.

3.7 Biologiska effekter
Fiskeridödligheten fortsätter att minska för sill i egentliga Östersjön och lekbiomassan ökar något. En återhämtning av detta sillbestånd tycks ske. För den vårlekande sillen i sydvästra Östersjön, Kattegatt och Skagerrak har lekbeståndet påvisat en svag ökning och fiskeridödligheten har minskat under senare år. Beståndsstatusen för den höstlekande sillen i Nordsjön, Kattegatt och Skagerrak är för närvarande acceptabel i relation till lek¬beståndet och fiskeridödligheten. Dock är de tre senaste årsklasserna små vilket innebär sjunkande lekbestånd under kommande år.

Bestånden av skarpsill i Östersjön bedöms ha full reproduktionskapacitet och nyttjas på ett varaktigt sätt. Lekbeståndet har minskat sedan 1997, men är mycket över långtidsmedelvärdet. Fiskeridödligheten har fördubblats under senare år och är nära tröskelvärdet. Den naturliga dödligheten har för skarpsill minskat i takt med torskbeståndets nergång. Skarpsillbeståndens status i Kattegatt och Skagerrak är okänd.

Lekbeståndets storlek för makrill i relation till tröskelnivån är mycket osäker beroende på stora kvantiteter orapporterad fångst. Dock har kontroll¬åtgärderna internationellt påtagligt förbättrats under senare år. Fiskeri¬död¬ligheten är hög medan rekryteringen har varierat under senare år.

Det tidigare regleringssystemet med tvåveckorsransoner ledde till att fiskefartygen i slutet av varje ransoneringsperiod kunde tvingas att kasta delar av fångsten, s.k. discard, för att inte överskrida de fastställda ran¬sonerna. Genom en tilldelning på årsbasis kan detta antas minska.

Det är svårt att förutsäga i vad mån förekomsten av slipping (fångst släpps utan att ha tagits ombord eftersom den saknar kommersiellt intresse) skulle kunna komma att påverkas av ett system med individuella överförbara fiskemöjligheter. För att maximera totalfångsternas värde kan fiskarna an¬tingen välja att minimera fisketider till havs genom att ta till vara hela fångsten och därigenom minska sina omkostnader eller också maximera fångstvärdet genom att endast föra i land den mest värdefulla delen av fångsten.

Vid en reduktion av överkapaciteten i den pelagiska flottan kan möjligheter skapas att kapacitet överförs till andra fisken. Genom att för huvuddelen av de fartyg som erhållit pelagiskt tillstånd inte längre får användas för annat fiske bör denna risk ha minimerats. De fartyg som traditionellt bedrivit ett kombinationsfiske har dock fortfarande möjlighet att fiska andra arter. I 2007 års system har dock dessa möjligheter begränsats genom att den effort som får användas på andra fisken har begränsats, vilket minskar risken för en påtaglig ökning av effort i andra fisken.

Fiskeriverket kommer under hösten att utvärdera vilka effekter som 2007 års system med årsransoner har haft, bl.a. avseende fiskemönster och påverkan på andra fisken. Om det visar sig nödvändigt bör ändringar av Fiskeriverkets föreskrifter vidtas för att motverka oönskade effekter. Fiskeriverket har även möjligheter att genom villkor i tillstånden ställa krav på t.ex. ökad rapportering.

3.8 Påverkan på övrig fiskereglering
Fiskeregleringar består i huvudsak av två typer av regleringar dels sådana som är motiverade med hänsyn till biologiska förhållanden dels administ¬rativa bestämmelser i form av en rad kontrollbestämmelser.

De biologiska förvaltningsregler som beslutats av EG finns i rådets förordning (EG) nr 850/98 för bevarande av fiskeresurserna genom tekniska åtgärder för skydd av unga exemplar av marina organismer och rådets förordning (EG) nr 2187/2005 om bevarande av fiskresurser genom tekniska åtgärder i Östersjön, Bältena och Öresund. Nationellt beslutade bestämmelser finns i Fiskeriverkets föreskrifter (FIFS 2004:36) om fiske i Skagerrak, Kattegatt och Östersjön. Ett nytt system med överförbara fiske¬möjligheter inom det pelagiska fisket kommer inte att minska behovet av biologiska regleringar. Befintliga bestämmelser som för närvarande berör det pelagiska fisket kommer inte att kunna mildras genom det nya systemet. Däremot kan system ändra det nuvarande fiskemönstret inom den pelagiska flottan så att det kommer att finnas behov av ytterligare biologiska regleringar inom detta fiske.

De bestämmelser som har funnits avseende ransonsnivåer, gemensamt fiske kommer inte att vara nödvändiga i ett system med överförbara individuella fiskemöjligheter. Vidare kan de tillfällen då Fiskeriverket tvingas besluta om fiskestopp inom det pelagiska fisket antas minska. I övrigt bedöms behovet av kontrollbestämmelser inte att påverkas.