Avdelning 64 Kalmar motionerar gällande urholkning av äganderätten
Äganderätten till mark och vatten tillhör dem som bor och har sin försörjning i skärgården och har så gjort i många hundra år. De senaste decennierna har det som varit en självklarhet urholkats och de rättmätiga ägarna får allt mindre att säga till om. Politiska beslut och byråkratiska regler har tydligen som mål att omdana skärgården från areella näringar till förmån för turism och rekreation.
Allemansrätten utökas på bekostnad av äganderätten som tog sin början 1985 då de rättmätiga ägarna förlorade rådigheten över sina fiskevatten. Regler har utfärdats som omfattar såväl nybyggnation som reparation och underhåll. Beslut fattas långt från dem som berörs och utan att ägarna får en chans att yttra sig.
Det fanns en förhoppning om att Alliansen skulle ändra på rådande förhållanden, men ansvariga ministrar har ej brytt sig. Det talas om en levande skärgård med kust- och skärgårdsfiske, men verkligheten talar ett annat språk. Fiskeriverket, som ska ansvara för yrkesfisket, oavsett var detta bedrivs, arbetar emot i stället för att bevara näringen på Ostkusten.
Skogsnäringen anordnar seminarier för att uppmuntra generationsskiften. Fiskeriverket arbetar i motsatt riktning och försvårar att så sker i skärgården. Fiskeriverket har förbjudit ålfiske för en stor del av skärgårdsfiskarna, reglerat uttagen av gädda och verkar för ett ökat turistfiske på enskilt vatten och reglering av yrkesmässiga redskap. Lägg därtill de stora problemen med säl och skarv som bara ökar.
Avdelning 64 Kalmar yrkar att SFR ska verka för att äganderätten på Ostkusten stärks, vilket är en förutsättning för att bibehålla ett kust- och skärgårdsfiske i framtiden.
Styrelsens svar:
Äganderätt är ett materiellt rättighetsanspråk, där ägaren besitter kontrollmakt över en individuellt bestämd materiell sak, en egendom, med vissa befogenheter. Äganderätten är den mest grundläggande och långtgående juridiska rätten till ett föremål och en av grunderna till det västerländska sättet att leva. Det är en rätt att fritt förfoga över en viss sak i alla hänseenden som inte är särskilt undantagna genom lag, avtal eller sedvanerätt. Förbundsstyrelsen anser att tursim och rekreation i skärgården kan skapa ett mervärde, dock får så icke ske på bekostnad av existerande värden, t ex de areella näringarna i skärgården.
Allemansrätten är en relativt unik rättighet för alla människor att vistas i naturen. Rätten är förvisso en inskränkning i äganderätten, men att anse så 2010 förefaller förbundsstyrelsen tämligen otidsenligt. Med rätten, som innebär en begränsad rätt att färdas över privat mark och att tillfälligt uppehålla sig där, följer ett hänsynskrav och krav på varsamhet mot natur, djurliv, markägare och mot andra människor. Begreppet etablerades redan under 1930-talet som en följd av en utredning som förslog åtgärder för att underlätta för tätorternas befolkning att komma ut i naturen. Sedan 1994 stipulerar regeringsformen, en av landets grundlagar, att ”var och en som utnyttjar allemansrätten eller annars vistas i naturen skall visa hänsyn och varsamhet i sitt umgänge med den” (7 kap. 1 §).
Förbundsstyrelsen delar emellertid motionärens uppfattning att allt vällovligt tal om en levande kust och skärgård är just tal och inte så mycket mer. Fiskeriverkets agerande, nyligen genom en tämligen överflödig och undermålig rapport på temat till regeringen, visar att så är fallet.
Förbundsstyrelsen anser till skillnad från Fiskeriverket att generationsskiften ska vara en självklar möjlighet i alla svenska företag, även så för ålfiskeföretagare.
Förbundsstyrelsen anser i likhet med motionären att detaljregleringen, särskilt från Fiskeriverkets sida, nått nya, men inte önskade, höjder.
Förbundsstyrelsen föreslår kongressen, med stöd av det anförda, att bifalla motionen i enlighet med vad som ovan sägs.