Förbundet bildades 1948 efter ett beslut av de redan verksamma regionala förbund, som funnits sedan tidigt 1930-tal. Alla hade det gemensamt, att de ville arbeta för att förbättra de ekonomiska och sociala förhållandena på den kuststräcka som respektive organisation företrädde. De olika förbundens stadgar fick också i långa stycken samma lydelse och i stort sett strävade man ju också mot samma mål. Ganska tidigt stod det dock klart, att olika åsikter i vissa frågor kunde bli en hämmande faktor. Man hade inte samma möjlighet att resonera sig fram till gemensamma lösningar mellan organisationerna, som man hade att komma fram till någorlunda enhetligt resultat inom den egna organisationen - ett förhållande som naturligtvis kunde användas av fiskets motparter, antingen det rörde sig om olika affärsintressen eller myndigheter.

Man kunde visserligen notera en förbättrad ställning för fiskerinäringen som helhet, men "överhetens" inflytande blev samtidigt allt starkare. Vid åtskilliga tillfällen visade det sig, att myndigheter av olika slag utnyttjade splittringen inom fiskarkåren då det gällde att göra sina åsikter gällande, ofta till nackdel för fiskarna.

Inom de regionala organisationerna växte fram en önskan om att ett utvidgat samarbete borde etableras. Av och till nämndes behovet av en facklig riksorganisation, men man hade svårt att se hur en sådan skulle realiseras. Från varje kuststräcka kunde man vittna om att det många gånger var svårt att få de egna fiskarna att hålla sams. Det kunde förekomma spänningar mellan olika distrikt inom samma förbund, eller, vilket kanske var vanligare, mellan fiskare som ägnade sig åt olika typer av fisken. I november 1947 inbjöd ledningen för Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund de övriga fackorganisationerna till ett gemensamt möte i Göteborg för att man helt förutsättningslöst skulle kunna diskutera vad som kunde göras.

Samtliga ställde upp - redan vid detta första möte den 19 november 1947 tillsattes en interimsstyrelse, som fick i uppdrag att utarbeta förslag till stadgar och att i övrigt förbereda bildandet av en riksorganisation.
I mars 1948 - efter fyra sammanträden - låg ett stadgeförslag färdigt och en inbjudan om anslutning skickades ut. Regionförbunden önskade emellertid ta upp frågan på sina respektive årsstämmor innan man tog slutlig ställning.

Den handlingskraftiga interimsstyrelsen tog också tag i gemensamma frågor som rörde fisket utan att man egentligen hade fått något mandat till detta. Sålunda gick man in med skrivelser till både finans- och jordbruksdepartementet då det gällde en av statsmakterna planerad höjning av bensinskatten. Det påpekades i skrivelserna, att en sådan höjning skulle slå hårt såväl mot de fiskare som använde bensindrivna motorer i fisket som mot fisktransporterna, vilket indirekt påverkade fiskets lönsamhet. Flera riksdagsmotioner som berörde fiskerinäringen tog man också upp till behandling och presenterade fiskets gemensamma åsikter till riksdagsmännen.

Det ganska lösliga stadgeförslag, som hade skickats ut till regionförbunden, blev efter grundlig prövning i stort sett accepterat.

Ombud utsågs för de olika förbunden och den 23 september 1948 avhölls en konstituerande stämma i Göteborg. Stadgarna antogs och styrelse valdes (denna var i stort sett identisk med den tidigare utsedda interimsstyrelsen). De organisationer som från början anslöt sig var Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund (SVC), 6.275 medlemmar, Svenska Ostkustfiskarnas Centralförbund (SOC), 4.799 medlemmar, Svenska Sydkustfiskarnas Centralförbund (SSC), 1.327 medlemmar och Skånes Fiskareförbund (SF), 906 medlemmar.

Ordförande i den nyvalda styrelsen blev Birger Utbult, fiskare och riksdagsman från Öckerö. Birger Utbult var också ordförande i Svenska Västkustfiskarnas Centralförbund. Svenska Insjöfiskarnas Centralförbund (SIC) var den enda organisation som tvekade. Till största delen berodde detta på att SIC delvis hade en annan uppbyggnad än de övriga. Där fanns många binäringsfiskare inom SIC eller medlemmar, som endast sporadiskt ägnade sig åt yrkesfiske. År 1950 gick emellertid också SIC in i Riksförbundet med 1.072 medlemmar. SFR:s medlemsantal uppgick vid årets slut 1950 till 14.521. Den första årsstämman hölls efter endast tre månaders verksamhet, eftersom kalenderåret skulle utgöra räkenskapsår. Det stod dock redan klart, att Riksförbundet verkligen behövdes och att man skulle få många arbetsuppgifter. Den första verksamhetsberättelsens slutord understryker detta. Så här skrev man bl.a:
"Fastän riksorganisationen arbetat mycket kort tid, synes arbetsuppgifter för verksamheten inte komma att fattas. Fiskerinäringen behöver allt det stöd som kan ges och genom en topporganisation, inom vilken samtliga landets fiskare samarbeta, kan säkerligen fiskarkårens strävanden till bättre förhållanden, både i socialt och ekonomiskt avseende, bringas ett stort steg framåt..." Vid årsstämman i augusti 1950 kunde man i en tillbakablick på det första hela verksamhetsåret konstatera, att ganska stora frågor varit uppe till beslut under perioden. Av årsberättelsen kan också utläsas att kärvare tider började tränga sig på för yrkesfisket. Det framhölls, att fiskets lönsamhet låg lägre än jordbrukets och att många tecken tydde på att avståndet skulle öka ytterligare. Det påpekades, att medelpriset på de fiskprodukter som exporterades sjunkit från 67 öre året innan till 57 öre år 1949. Man åberopade också Socialstyrelsens konsumtionsprisindex, som visade att priserna på fisk under en 15-årsperiod stigit med 51 procent, medan fläsket stigit med 111 procent och köttet med 124 procent.

Numera ingår också ett antal fiskarägda förstahandsmottagare som medlemmar i Sveriges Fiskares Riksförbund, sedan stadgarna ändrats i denna riktning.

Vem som skall kunna erhålla medlemskap har debatterats åtskilligt genom åren. I de allra första stadgarna, som antogs 1948, skrevs: "Till medlemmar i förbundet kunna antagas fackliga fiskarorganisationer samt ekonomiska sammanslutningar på fiskets område." Detta skulle göra det möjligt också för regionala ekonomiska föreningar att vinna inträde i SFR, men då paragrafen första gången åberopades, visade det sig att det inte var så enkelt. Redan 1949 begärde Svenska Ålfiskarnas Andelsförening UPA i Påskallavik inträde i Riksförbundet. Frågan stöttes och blöttes, men resulterade i avslag. Motiveringen var i första hand att medlemmarna i den organisationen ju redan var medlemmar genom sin fackliga organisation.

Nästa gång frågan aktualiserades var 1952, då det hade kommit trevare från någon av de större ekonomiska sammanslutningarna. Styrelsen enade sig om att ta en diskussion med dåvarande Ostkustfisk, Sydkustfisk och Västkustfiskarnas Ekonomiutskott samt lämplig förening inom insjöfisket. Det höjdes dock varnande röster. Dessa pekade på hur den fackliga organisationen i Norge ansåg sig ha kommit alltför mycket i beroendeställning till de ekonomiska sammanslutningarna. Efter vidare diskussioner på stämman 1953 konstaterades emellertid, att man inte fann frågan aktuell längre.

Sedan förbundet i många år arbetat utan eget kansli och personal beslöt SFR i början av 1970-talet att stärka Riksförbundets ställning genom att anställa egen personal och inrätta ett kansli. Fram till dess hade förbundets löpande arbetsuppgifter skötts på deltid av andra befattningshavare inom fiskets organisationer.

Redan 1950 hade framkommit ett förslag om att en ombudsman skulle anställas och att SFR därmed skulle få en fastare organisation. Den utredning i frågan som genomfördes måste emellertid konstatera, att bristen på pengar var ett oöverstigligt hinder.

Ombudsman, kassör och förbundssekreterare anställdes och från och med 1977 slogs också de tidigare regionförbundsägda facktidningarna samman i ett gemensamt organ; Yrkesfiskaren.

Sveriges Fiskares Riksförbund har härefter utvecklats till den organisation som förbundet utgör idag och som handlägger de fiskefackliga frågor som rör alla landets yrkesfiskare. I och med EU-inträdet 1995 har förbundets arbetsuppgifter förändrats till att bli alltmer internationella; en stor del av fiskefrågorna handläggs numera inom den Europeiska Gemenskapen. Förbundet deltar även i internationellt arbete på flera andra plan, t.ex. inom det nordiska samarbetet och tillsammans med övriga europeiska fiskeriorganisationer, såväl i östersjösamarbetet som inom EU.

De ekonomiska resurserna var som framkommit till en början knappa. Varje medlemsförbund betalade 1 kr per egen medlem i avgift till SFR. Av naturliga skäl gav detta förstås inget kapital att bygga en verksamhet på.

Man diskuterade många gånger att höja medlemsavgiften, men det var lättare sagt än gjort. 1959 ökades dock avgiften till1:50 kr per medlem, 1961 höjdes den till 2 kr och 1962 till 2:50 kr per medlem. Under förbundets första år, då man hade att ta ut så låga avgifter, försökte man stärka ekonomin på annat sätt. År 1955 fick SFR efter framställning till statsmakterna ta emot 75.000 kr ur fiskets bensinskattefond. Detta var ett välkommet bidrag. Bakom beslutet låg för övrigt ett envetet arbete från SFR:s sida, som ansåg att fiskarna orättvist beskattades vid förbrukningen av bensin i fisket - fiskebåtarna slet ju inte på vägnätet! Sista anslaget den vägen kom 1959 med 30.000 kr (numera kan den enskilde fiskaren erhålla återbetalning av erlagd bensinskatt).

Senare erhölls också budgetmedel från staten och ersättning för förhandlingskostnader från prisregleringskassan för fisk.

Sedan några år tillbaka har tillskott till SFR:s verksamhet av ovannämnt slag helt upphört liksom prisregleringssystemet. För att finansiera verksamheten, som till stor del bedrivs inom Sveriges Fiskares Service AB, erlägger medlemmarna dels en årsavgift till SFR, dels en serviceavgift baserad på den enskilde medlemmens bruttoinfiskning.

I avgifterna till SFR ingår också kostnaderna för tidningen Yrkesfiskaren.